ta vara på livet
Jag kanske är en tyst person, en tyst person med många åsikter.
Jag följer på min instagram en kille som är i livets slutskede pgr av canser. Han skriver oftast varje dag hur vi andra som har möjlighet borde ta vara på tiden vi har, hur vi ska njuta av nuet och hur ledsen han är för många saker han aldrig kommer få uppleva.
Detta biter mig så hårt varje dag att man faktiskt inte stannar upp och reflekterar över sitt liv som bara går i rutin. Sånt som är osagt, hur fort det går när en kär närstående helt plötsligt är borta förgott.
Jag tänker varje dag på min son, som aldrig fick chansen att gå sina första steg här på jorden. Och minns tillbaka att from idag ska jag ta vara på allt runt mig, inte för att jag inte gjorde det innan men för att livet hann ikapp mig och jag gick runt här som en grinig då fyrbarnsmamma som bara var trött på allt, hur barnen gnällde och hur lite sömn jag fick, hur det alltid slutade med att jag satt där på kvällen med ansiktet i händerna. Att jag ångrade hur jag skällt på mina barn, hade jag sagt något dumt som sårat dom? Och hur jag förtvivlat kunde smyga upp på deras rum för att lägga mig och bara hålla om dom pgr av mina reaktioner tidigare under dagen.
När villem dog var den perioden i mitt liv där jag var och kände mig värdelös, som både partner och mamma. Mycket hade hänt under dessa månader och när villem dog hände något i mig som jag fortfarande går med. Jag var arg så otroligt arg på allt, visst fanns bra dagar också men dom var få.
Så där stod jag nu, en arg mamma som sagt både det ena och det andra i skrik på tvivel och frustration.
Men nu var min minsta son död och ni kan tro vad jag har skyllt på mig själv! Gud ville inte att han skulle finnas hos mig, varför skulle han när han såg hur misslyckad jag var, självklart kunde jag inte vara en bra mamma heller. Så många tankar som sagt att jag inte förtjänat mina barn så nu kommer gud ta dom en efter en, den ena sätter något i halsen medan den andra drunknar och den tredje blir kidnappad på dagis ex. . .Många många tankar fina läsare. . .
Det har blivit bättre, jag känner mig lyckligare än någonsin idag! Jag är en bra mamma, jag är en bra partner. Mina barn säger att dom älskar mig och jag dom, varje dag. Det går inte en dag där jag ser på mina barn och bara beundrar dom, i varje steg i varje bus i varje hyss. Men jag fick lära mig detta den jävligt hemska vägen, hur jag skulle uppskatta min tid här nere. Hur jag ska göra för att tänka positivt och framför allt hur jag ska möta mitt tunga tänkande när jag dumpar ner på botten igen.
Jag har lärt mig, hur jag ska ta vara på dagen. Hur jag aldrig vill somna osams och hur mycket jag hellre visar mina barn glädje och kärlek, respekt och värme.
Vägleda och ge mina barn styrka, samt bära dom när deras egna ben är för svaga.
Man vet aldrig hur morgondagen börjar
eller slutar . . . .
Ta vara på varandra ! Med all kärlek från en tårögd 5barnsmamma ♡
Jag följer på min instagram en kille som är i livets slutskede pgr av canser. Han skriver oftast varje dag hur vi andra som har möjlighet borde ta vara på tiden vi har, hur vi ska njuta av nuet och hur ledsen han är för många saker han aldrig kommer få uppleva.
Detta biter mig så hårt varje dag att man faktiskt inte stannar upp och reflekterar över sitt liv som bara går i rutin. Sånt som är osagt, hur fort det går när en kär närstående helt plötsligt är borta förgott.
Jag tänker varje dag på min son, som aldrig fick chansen att gå sina första steg här på jorden. Och minns tillbaka att from idag ska jag ta vara på allt runt mig, inte för att jag inte gjorde det innan men för att livet hann ikapp mig och jag gick runt här som en grinig då fyrbarnsmamma som bara var trött på allt, hur barnen gnällde och hur lite sömn jag fick, hur det alltid slutade med att jag satt där på kvällen med ansiktet i händerna. Att jag ångrade hur jag skällt på mina barn, hade jag sagt något dumt som sårat dom? Och hur jag förtvivlat kunde smyga upp på deras rum för att lägga mig och bara hålla om dom pgr av mina reaktioner tidigare under dagen.
När villem dog var den perioden i mitt liv där jag var och kände mig värdelös, som både partner och mamma. Mycket hade hänt under dessa månader och när villem dog hände något i mig som jag fortfarande går med. Jag var arg så otroligt arg på allt, visst fanns bra dagar också men dom var få.
Så där stod jag nu, en arg mamma som sagt både det ena och det andra i skrik på tvivel och frustration.
Men nu var min minsta son död och ni kan tro vad jag har skyllt på mig själv! Gud ville inte att han skulle finnas hos mig, varför skulle han när han såg hur misslyckad jag var, självklart kunde jag inte vara en bra mamma heller. Så många tankar som sagt att jag inte förtjänat mina barn så nu kommer gud ta dom en efter en, den ena sätter något i halsen medan den andra drunknar och den tredje blir kidnappad på dagis ex. . .Många många tankar fina läsare. . .
Det har blivit bättre, jag känner mig lyckligare än någonsin idag! Jag är en bra mamma, jag är en bra partner. Mina barn säger att dom älskar mig och jag dom, varje dag. Det går inte en dag där jag ser på mina barn och bara beundrar dom, i varje steg i varje bus i varje hyss. Men jag fick lära mig detta den jävligt hemska vägen, hur jag skulle uppskatta min tid här nere. Hur jag ska göra för att tänka positivt och framför allt hur jag ska möta mitt tunga tänkande när jag dumpar ner på botten igen.
Jag har lärt mig, hur jag ska ta vara på dagen. Hur jag aldrig vill somna osams och hur mycket jag hellre visar mina barn glädje och kärlek, respekt och värme.
Vägleda och ge mina barn styrka, samt bära dom när deras egna ben är för svaga.
Man vet aldrig hur morgondagen börjar
eller slutar . . . .
Ta vara på varandra ! Med all kärlek från en tårögd 5barnsmamma ♡
