ta vara på livet
Jag kanske är en tyst person, en tyst person med många åsikter.
Jag följer på min instagram en kille som är i livets slutskede pgr av canser. Han skriver oftast varje dag hur vi andra som har möjlighet borde ta vara på tiden vi har, hur vi ska njuta av nuet och hur ledsen han är för många saker han aldrig kommer få uppleva.
Detta biter mig så hårt varje dag att man faktiskt inte stannar upp och reflekterar över sitt liv som bara går i rutin. Sånt som är osagt, hur fort det går när en kär närstående helt plötsligt är borta förgott.
Jag tänker varje dag på min son, som aldrig fick chansen att gå sina första steg här på jorden. Och minns tillbaka att from idag ska jag ta vara på allt runt mig, inte för att jag inte gjorde det innan men för att livet hann ikapp mig och jag gick runt här som en grinig då fyrbarnsmamma som bara var trött på allt, hur barnen gnällde och hur lite sömn jag fick, hur det alltid slutade med att jag satt där på kvällen med ansiktet i händerna. Att jag ångrade hur jag skällt på mina barn, hade jag sagt något dumt som sårat dom? Och hur jag förtvivlat kunde smyga upp på deras rum för att lägga mig och bara hålla om dom pgr av mina reaktioner tidigare under dagen.
När villem dog var den perioden i mitt liv där jag var och kände mig värdelös, som både partner och mamma. Mycket hade hänt under dessa månader och när villem dog hände något i mig som jag fortfarande går med. Jag var arg så otroligt arg på allt, visst fanns bra dagar också men dom var få.
Så där stod jag nu, en arg mamma som sagt både det ena och det andra i skrik på tvivel och frustration.
Men nu var min minsta son död och ni kan tro vad jag har skyllt på mig själv! Gud ville inte att han skulle finnas hos mig, varför skulle han när han såg hur misslyckad jag var, självklart kunde jag inte vara en bra mamma heller. Så många tankar som sagt att jag inte förtjänat mina barn så nu kommer gud ta dom en efter en, den ena sätter något i halsen medan den andra drunknar och den tredje blir kidnappad på dagis ex. . .Många många tankar fina läsare. . .
Det har blivit bättre, jag känner mig lyckligare än någonsin idag! Jag är en bra mamma, jag är en bra partner. Mina barn säger att dom älskar mig och jag dom, varje dag. Det går inte en dag där jag ser på mina barn och bara beundrar dom, i varje steg i varje bus i varje hyss. Men jag fick lära mig detta den jävligt hemska vägen, hur jag skulle uppskatta min tid här nere. Hur jag ska göra för att tänka positivt och framför allt hur jag ska möta mitt tunga tänkande när jag dumpar ner på botten igen.
Jag har lärt mig, hur jag ska ta vara på dagen. Hur jag aldrig vill somna osams och hur mycket jag hellre visar mina barn glädje och kärlek, respekt och värme.
Vägleda och ge mina barn styrka, samt bära dom när deras egna ben är för svaga.
Man vet aldrig hur morgondagen börjar
eller slutar . . . .
Ta vara på varandra ! Med all kärlek från en tårögd 5barnsmamma ♡
Jag följer på min instagram en kille som är i livets slutskede pgr av canser. Han skriver oftast varje dag hur vi andra som har möjlighet borde ta vara på tiden vi har, hur vi ska njuta av nuet och hur ledsen han är för många saker han aldrig kommer få uppleva.
Detta biter mig så hårt varje dag att man faktiskt inte stannar upp och reflekterar över sitt liv som bara går i rutin. Sånt som är osagt, hur fort det går när en kär närstående helt plötsligt är borta förgott.
Jag tänker varje dag på min son, som aldrig fick chansen att gå sina första steg här på jorden. Och minns tillbaka att from idag ska jag ta vara på allt runt mig, inte för att jag inte gjorde det innan men för att livet hann ikapp mig och jag gick runt här som en grinig då fyrbarnsmamma som bara var trött på allt, hur barnen gnällde och hur lite sömn jag fick, hur det alltid slutade med att jag satt där på kvällen med ansiktet i händerna. Att jag ångrade hur jag skällt på mina barn, hade jag sagt något dumt som sårat dom? Och hur jag förtvivlat kunde smyga upp på deras rum för att lägga mig och bara hålla om dom pgr av mina reaktioner tidigare under dagen.
När villem dog var den perioden i mitt liv där jag var och kände mig värdelös, som både partner och mamma. Mycket hade hänt under dessa månader och när villem dog hände något i mig som jag fortfarande går med. Jag var arg så otroligt arg på allt, visst fanns bra dagar också men dom var få.
Så där stod jag nu, en arg mamma som sagt både det ena och det andra i skrik på tvivel och frustration.
Men nu var min minsta son död och ni kan tro vad jag har skyllt på mig själv! Gud ville inte att han skulle finnas hos mig, varför skulle han när han såg hur misslyckad jag var, självklart kunde jag inte vara en bra mamma heller. Så många tankar som sagt att jag inte förtjänat mina barn så nu kommer gud ta dom en efter en, den ena sätter något i halsen medan den andra drunknar och den tredje blir kidnappad på dagis ex. . .Många många tankar fina läsare. . .
Det har blivit bättre, jag känner mig lyckligare än någonsin idag! Jag är en bra mamma, jag är en bra partner. Mina barn säger att dom älskar mig och jag dom, varje dag. Det går inte en dag där jag ser på mina barn och bara beundrar dom, i varje steg i varje bus i varje hyss. Men jag fick lära mig detta den jävligt hemska vägen, hur jag skulle uppskatta min tid här nere. Hur jag ska göra för att tänka positivt och framför allt hur jag ska möta mitt tunga tänkande när jag dumpar ner på botten igen.
Jag har lärt mig, hur jag ska ta vara på dagen. Hur jag aldrig vill somna osams och hur mycket jag hellre visar mina barn glädje och kärlek, respekt och värme.
Vägleda och ge mina barn styrka, samt bära dom när deras egna ben är för svaga.
Man vet aldrig hur morgondagen börjar
eller slutar . . . .
Ta vara på varandra ! Med all kärlek från en tårögd 5barnsmamma ♡
Vildes förlossning :)
såå länge sedan nu, men iaf ! Vilde har kommit till världen och blir 3 månader den 8e Juli. . .3 månader vart försvann dom ? . haha. Lille skrutten <3
Tänkte dra min förlossning med honom här idag, kan vara att jag missar något men ska försöka minnas mellan lustgasvarven ;)
Den 8e april vaknade vi av barnen som flög högt och lågt i vår säng, gick på toaletten och kände riktigt hur magen mollade till sådär som bara en födande kvinna vet hur det känns. Torkade mig och såg att slemproppen lossnat och värkarna börjar mer intensivt. Åker runt och gör ärenden samt lämnar barnen på dagis, ringer mamma och pappa så dom är förberedda om vi blir tvugna att åka.
Vid 13:30 börjar det bli mer intensivt i värkarna och nu måste jag stanna upp vid varje mysig värk. Mamma & pappa samt lillebror och sambo kommer medans Kim hämtar hem barnen från dagis. Jag passar på att ringa förlossningen för att se vad jag ska göra, (ja eftersom du vart snabb innan, så tycker jag ni gör rätt i att åka ner hit nu) . Sagt och gjort, vi började åka men tog god tid på oss då jag kände att faan det här kommer sluta med att vi får åka hem igen. Är nere på Näl vid 16:30 där vi får träffa en bm plus en (lärling). Dom kopplar på för att mäta värkarna men dom är vääldigt glesa :O . Hon ber om att få känns för att se om det hänt något, men ingen centimeter visades och väldigt bakåtlutat livmodertapp. Jahapp sa jag som satt och andades igenom värkarna som kom, blir väll att vi får åka hemåt då!.
När vi pratat en liten stund säger hon att vi borde gå en sväng och ´vara tillbaka om 2h för att kolla tappen då.
sagt och gjort vi tog trapporna ner för att gå till entren och köpa dricka, staplandes börjar värkarna komma hårt och outhärdligt plus att vi hade den långa vägen tillbaka 2 trappor upp och en lång korridor ;) . Jag sa till Kim att detta måste vara ett skämt, allt härifrån gick mycket fort, efter att vi gått en runda där på ca 10min hamnar vi på förlossningsrummet där dom åter igen tar en kurva och ser att dom kommer tätt och hårt. Känner för att se hur många centimeter jag är öppen och hamnar då runt 7cm ! 7cm på 10min ?? :O inte konstigt det gjorde ont.
Tar några minuter till, sedan vill jag trycka och ber dom då att ta vattnet så jag slipper att ligga här för länge i onödan. Dom tar hål på fosterhinnan och utbryter (nu kommer bebis) . Och efter 2 krystvärkar var Vilde ute med dunder och brak :) . 3450g & 48cm kort <3 .
Den 8e april vaknade vi av barnen som flög högt och lågt i vår säng, gick på toaletten och kände riktigt hur magen mollade till sådär som bara en födande kvinna vet hur det känns. Torkade mig och såg att slemproppen lossnat och värkarna börjar mer intensivt. Åker runt och gör ärenden samt lämnar barnen på dagis, ringer mamma och pappa så dom är förberedda om vi blir tvugna att åka.
Vid 13:30 börjar det bli mer intensivt i värkarna och nu måste jag stanna upp vid varje mysig värk. Mamma & pappa samt lillebror och sambo kommer medans Kim hämtar hem barnen från dagis. Jag passar på att ringa förlossningen för att se vad jag ska göra, (ja eftersom du vart snabb innan, så tycker jag ni gör rätt i att åka ner hit nu) . Sagt och gjort, vi började åka men tog god tid på oss då jag kände att faan det här kommer sluta med att vi får åka hem igen. Är nere på Näl vid 16:30 där vi får träffa en bm plus en (lärling). Dom kopplar på för att mäta värkarna men dom är vääldigt glesa :O . Hon ber om att få känns för att se om det hänt något, men ingen centimeter visades och väldigt bakåtlutat livmodertapp. Jahapp sa jag som satt och andades igenom värkarna som kom, blir väll att vi får åka hemåt då!.
När vi pratat en liten stund säger hon att vi borde gå en sväng och ´vara tillbaka om 2h för att kolla tappen då.
sagt och gjort vi tog trapporna ner för att gå till entren och köpa dricka, staplandes börjar värkarna komma hårt och outhärdligt plus att vi hade den långa vägen tillbaka 2 trappor upp och en lång korridor ;) . Jag sa till Kim att detta måste vara ett skämt, allt härifrån gick mycket fort, efter att vi gått en runda där på ca 10min hamnar vi på förlossningsrummet där dom åter igen tar en kurva och ser att dom kommer tätt och hårt. Känner för att se hur många centimeter jag är öppen och hamnar då runt 7cm ! 7cm på 10min ?? :O inte konstigt det gjorde ont.
Tar några minuter till, sedan vill jag trycka och ber dom då att ta vattnet så jag slipper att ligga här för länge i onödan. Dom tar hål på fosterhinnan och utbryter (nu kommer bebis) . Och efter 2 krystvärkar var Vilde ute med dunder och brak :) . 3450g & 48cm kort <3 .
. . .
Jag måste bara klargöra en sak som jag är så himla ledsen över. Jag är medlem på en sida via facebook där
mammor skriver om deras bekymmer, saker dom vill ha svar på m.m . Jag vill bara ta upp en sak som en
mamma tog upp ang "att ta med barnen på en släktings begravning" . .
Denna mamma frågade då om man fick ta med sig sina barn och om det var bra för barnen att vara i en sådan miljö med all sorg och tvivel, Jag tror hon lät sin man/sambo gå istället och stannade själv hemma med barnen.
- När Villem dog så tog vi in barnen i allt vi gjorde (hur små dom än var). Självklart gick vi ju till begravningsbyråån själva och planerade men vi lät dom vara en del så dom visste vad som hände.
Vi var öppna med att Villem dog, att han dog under natten och att hans hjärta slutade slå.
Jag och Kim "planerade" aldrig att inte låta barnen vara med på sitt syskons begravning det var liksom en självklarhet för oss. Många gånger fick vi faktiskt höra (vart ska barnen vara?) eller (ska barnen vara med på begravningen) . . Blev lika stum varje gång eftersom detta var något jag aldrig trodde en människa skulle fråga, Villem var ju en person för oss allihopa även för barnen.
Det slog mig också så att vi sätter såna begränsningar på våra barn jag menar Livet & döden går ju trots allt hand i hand. Barn är ju sååå smarta, ex: Ett barn vet ju vad som ska göras om man hittar en död fågel (den ska grävas ner i sandlådan) Förstår ni? . . Döden är ju något som vi vuxna sätter stopp för hos barn, det är sånt man inte pratar om, det är sånt som barn inte ska veta av. Men det är ju naturligt att människor dör, och varför ska vi sätta stopp och inte visa våra barn att man faktiskt kan vistas i kyrkan utan roligheter som ex dop eller giftermål m.m.
Jag vill bara ha det sagt att mina barn har inte visat ett spår av sorg när dom ser en kyrka utan utbrister mer (Åhh titta, Villems kyrka) . Frågade lite om gropen som kistan hissades ner i, men sen är det tyst. Dom vet att han ligger begravd där men menar mer på att Villem är i himlen, där har han en plats på månen <3 . .
Jag tycker inte det är fel att få med barnen på begravningar då det är så självklart för dom att förstå, även om det är en olustig känsla och en förtvivande miljö att vara i för oss vuxna så gör vi det ju värre för barnen som vi döljer sorgen för. Som sagt livet och döden går ju hand i hand även om det är något vi är väääldigt tysta om och inte pratar högt om.
mammor skriver om deras bekymmer, saker dom vill ha svar på m.m . Jag vill bara ta upp en sak som en
mamma tog upp ang "att ta med barnen på en släktings begravning" . .
Denna mamma frågade då om man fick ta med sig sina barn och om det var bra för barnen att vara i en sådan miljö med all sorg och tvivel, Jag tror hon lät sin man/sambo gå istället och stannade själv hemma med barnen.
- När Villem dog så tog vi in barnen i allt vi gjorde (hur små dom än var). Självklart gick vi ju till begravningsbyråån själva och planerade men vi lät dom vara en del så dom visste vad som hände.
Vi var öppna med att Villem dog, att han dog under natten och att hans hjärta slutade slå.
Jag och Kim "planerade" aldrig att inte låta barnen vara med på sitt syskons begravning det var liksom en självklarhet för oss. Många gånger fick vi faktiskt höra (vart ska barnen vara?) eller (ska barnen vara med på begravningen) . . Blev lika stum varje gång eftersom detta var något jag aldrig trodde en människa skulle fråga, Villem var ju en person för oss allihopa även för barnen.
Det slog mig också så att vi sätter såna begränsningar på våra barn jag menar Livet & döden går ju trots allt hand i hand. Barn är ju sååå smarta, ex: Ett barn vet ju vad som ska göras om man hittar en död fågel (den ska grävas ner i sandlådan) Förstår ni? . . Döden är ju något som vi vuxna sätter stopp för hos barn, det är sånt man inte pratar om, det är sånt som barn inte ska veta av. Men det är ju naturligt att människor dör, och varför ska vi sätta stopp och inte visa våra barn att man faktiskt kan vistas i kyrkan utan roligheter som ex dop eller giftermål m.m.
Jag vill bara ha det sagt att mina barn har inte visat ett spår av sorg när dom ser en kyrka utan utbrister mer (Åhh titta, Villems kyrka) . Frågade lite om gropen som kistan hissades ner i, men sen är det tyst. Dom vet att han ligger begravd där men menar mer på att Villem är i himlen, där har han en plats på månen <3 . .
Jag tycker inte det är fel att få med barnen på begravningar då det är så självklart för dom att förstå, även om det är en olustig känsla och en förtvivande miljö att vara i för oss vuxna så gör vi det ju värre för barnen som vi döljer sorgen för. Som sagt livet och döden går ju hand i hand även om det är något vi är väääldigt tysta om och inte pratar högt om.
Mamma saknar dig älskade ängel, Varje dag varje andetag lever jag för dig min älskade son <3
Idag
Insamling i Villems namn.
Har nu skapat en insamling i Villems namn, http://www.solvanda.nu/insamlingar/till-minne-av-varan-lilleman-villem
Där har ni om ni skulle vilja bidra med en hjälpande hand till forskning kring spädbarnsdöd.
<3 Älskade lille Villem, vilken saknad vi har efter dig ! <3
Där har ni om ni skulle vilja bidra med en hjälpande hand till forskning kring spädbarnsdöd.
<3 Älskade lille Villem, vilken saknad vi har efter dig ! <3
20:39
I not only lost a child
I lost a piece of my heart.
I will not stay silent so that
you can stay comfortable.
I will speak my child`s name
until i can no longer speak!
I lost a piece of my heart.
I will not stay silent so that
you can stay comfortable.
I will speak my child`s name
until i can no longer speak!
Åh vill bara spy galla på varenda människa som kan leva ett liv med små saker att må dåligt över.
Jag önskar så att jag också fick fortsätta leva så, att gnälla över små saker istället för att
tro att jag är påväg att bli dum i huvudet.
Hur kul är det med en mamma som helt plötsligt bara ställer sig i köket och gråter?
Jag försöker inte smitta av mig, men barnen är allt för smarta. Dom vet när jag är ledsen och varför,
dom vet vad dom ska säga. Ska verkligen en 4åring behöva gå igenom att trösta sin mamma? . . .
Vilken hjälp man fick, Vilket stöd.
Hela min familj har vart gudomliga i våran strävan efter rätt väg, men dom är inte utförda till att jobba med oss.
Det finns människor som får betalt för det, varför blev inte vi erbjudna den hjälpen istället för att behöva be om den? . Nu känns det lite hipphapp om vi ens behöver då vi klarat oss så bra utan.
Men har inte alla som mister ett barn rätt att få hjälp på en gång?
Istället för att det ska kunna gå ett tag så man själv inser att man kanske är i behov av det.
Usch vilken skit dag!
Jag önskar så att jag också fick fortsätta leva så, att gnälla över små saker istället för att
tro att jag är påväg att bli dum i huvudet.
Hur kul är det med en mamma som helt plötsligt bara ställer sig i köket och gråter?
Jag försöker inte smitta av mig, men barnen är allt för smarta. Dom vet när jag är ledsen och varför,
dom vet vad dom ska säga. Ska verkligen en 4åring behöva gå igenom att trösta sin mamma? . . .
Vilken hjälp man fick, Vilket stöd.
Hela min familj har vart gudomliga i våran strävan efter rätt väg, men dom är inte utförda till att jobba med oss.
Det finns människor som får betalt för det, varför blev inte vi erbjudna den hjälpen istället för att behöva be om den? . Nu känns det lite hipphapp om vi ens behöver då vi klarat oss så bra utan.
Men har inte alla som mister ett barn rätt att få hjälp på en gång?
Istället för att det ska kunna gå ett tag så man själv inser att man kanske är i behov av det.
Usch vilken skit dag!
Det sägs . . .
Det sägs att tiden läker alla sår, Jag kan inte hålla mer. Just nu är jag nere i en svacka igen, där jag saknar min gosse så otroligt mycket. Känslan av hopplöshet, hur ont det gör i varje andetag. Klumpen i halsen som bara vill trängas fram i tårar. Tyngden i bröstet.
Jag känner mig ledsen arg och besviken på livet, här sitter jag med en sambo och 3 barn i livet och ska vara glad för det jag har. Visst är jag det men sorgen efter Villem äter upp mig inifrån ändå. Jag sitter här gravid och funderar på varför jag är gravid igen med ett till barn när vi kunde få behålla Villem? . Så mycket ärligheter som kommer ut och som jag inte direkt pratar öppet om...
I Januari ska jag träffa en psykolog för första gången sedan Villem flög till himlen, nästan 1,5 år senare.
Det är för jävligt samtidigt som jag tror att det kan hjälpa mig en bit i mitt tänkande. Som det är just nu har jag svårt att inse att jag faktiskt bär ett barn i magen, jag har svårt att ta till mig graviditeten även om jag vet att jag är gravid. Jag har svårt att sätta känslor och kanske knyta känslor till barnet då jag antagligen är rädd för att få för starka band om det skulle drabba oss igen.
Jag känner mig ledsen arg och besviken på livet, här sitter jag med en sambo och 3 barn i livet och ska vara glad för det jag har. Visst är jag det men sorgen efter Villem äter upp mig inifrån ändå. Jag sitter här gravid och funderar på varför jag är gravid igen med ett till barn när vi kunde få behålla Villem? . Så mycket ärligheter som kommer ut och som jag inte direkt pratar öppet om...
I Januari ska jag träffa en psykolog för första gången sedan Villem flög till himlen, nästan 1,5 år senare.
Det är för jävligt samtidigt som jag tror att det kan hjälpa mig en bit i mitt tänkande. Som det är just nu har jag svårt att inse att jag faktiskt bär ett barn i magen, jag har svårt att ta till mig graviditeten även om jag vet att jag är gravid. Jag har svårt att sätta känslor och kanske knyta känslor till barnet då jag antagligen är rädd för att få för starka band om det skulle drabba oss igen.
Livet är tufft, men jag trodde aldrig att jag skulle få leva ett liv i sorg. Det finns fina dagar också, men tro mig nästan varje dag är stenen där. Och då undrar man faktiskt vad man gjort för att förtjäna detta?.
Barnen, vad har barnen gjort för att förtjäna saknaden efter ett syskon? Att dom kommer leva med att alltid ha ett syskon för lite här nere på jorden. Och i många år framöver kommer dom undra varför precis som nu.
Barnen, vad har barnen gjort för att förtjäna saknaden efter ett syskon? Att dom kommer leva med att alltid ha ett syskon för lite här nere på jorden. Och i många år framöver kommer dom undra varför precis som nu.
" Vid himmelens grind, där blåser en vind
från närmaste stjärna så sval på din kind.
Vid himmelens grind står tofflor på rad,
när barfota änglar går molnpromenad.
I himmelens sal är väggarna blå,
där leker vår herre tittut med de små.
från närmaste stjärna så sval på din kind.
Vid himmelens grind står tofflor på rad,
när barfota änglar går molnpromenad.
I himmelens sal är väggarna blå,
där leker vår herre tittut med de små.
Rul
!
Vad tror du det blir Viggo ? En flicka eller pojke?.
- En Lillasyster mamma, för lillebröder bara försvinner.
:,( Bördan är så tung, även för en 4årig pojke. . .
Ibland brukar jag se hur Viggos ögon är helt tårfylda
Och frågar honom.
Vad är det Viggo?
- Jag tänker på Villem, och vill att han ska komma tillbaka.
Det är därför jag är ledsen nu.
Så härligt att han är så öppen med känslorna han har inom sig,
att vi kan gråta och glädjas tillsammans.
Ni är mina andetag, älskade älskade barn. Ibland glömmer jag bort att leva
här och nu då jag är fast i hur meningslöst livet är. Men ni gör att jag orkar,
Ni gör att jag vill gå upp och vill vakna på morgonen.
Mammas älskade små guldkorn <3
Tack för att ni valde oss. Att vi fick er. Älskade älskade barn <3
1 år har gått. . .
Ett år har gått sedan jag för sista gången fick hålla dig levande. Jag vet inte hur eller vad jag kommer att skriva, det känns som att jag bara vill skrika rakt ut till hela världen vad orättvis den är. Det skulle inte vara såhär, det var inte såhär vi planerade vårat liv. Med ett barn mindre att uppfostra, ett barn mindre att bada, ett barn mindre att ta till dagis. . . . Men något som aldrig kan försvinna och något som någon aldrig kan ta ifrån oss är att vi aldrig kommer ha ett barn mindre att älska för vi älskar dig, alltid och förevigt. Du kommer alltid ha lika stor plats i vårat hjärta precis lika stor som dina syskon.
Det har aldrig vart några frågor i hur vi vill fortsätta med livet, vi har hela tiden sagt att vi måste ut ur huset, träffa människor vi känner oss trygga med och att hela tiden ha hoppet kvar även om det är det första som försvann när du lämnade oss. Vi jobbar oss uppåt sakta sakta och många vändningar har kommit och kommer att komma.
Men vi står här tillsammans jag och din pappa och gör ett sånt fantastiskt jobb med dina syskon trots den tyngden i själen att en alltid kommer att fattas oss varje dag, varje timme, varje sekund.
Dina syskon vet också och bär sin sorg på sina sätt, det är inte varje dag längre men det är dagar dom frågar och undrar och hatar verkligheten lika mycket som vi gör. Dom har all rätt att sörja på sina sätt, även om det kan vara arghet eller nedstämdhet. Något som är vackert tycker jag, är att när Viggo ritar våran familj har han alltid med dig ovanför oss andra och det är fint att han har dig som sin fina beskyddare. Att du är på månen är en tröst för dom, då vet dom att du fortfarande är någonstans men aldrig mer här nere. Du har ditt liv där, med nedgrävda bilar i sandlådan "som Vilton sa på dagis, Vilton grävde ner bilar i sandlådan och sa att dom va till Villem så han också kunde leka med bilarna" . Det är så fint o se att barnen har sina tankar och funderingar och tillåter att vi är ledsna i familjen ibland.
Många fina människor följer våra fotsteg och sörjer med oss/utan oss. Jag vet att många tänker på oss och på dig lika ofta som vi själva gör och det gör mig så gott då vi vet att vi inte är helt ensamma i detta elände, även om det ibland kan kännas så.
Du är så saknad och älskad våran älskade lilleman, det går inte en dag utan tanken på dig och hur du saknas här nere. Det är orättvist att du bara skulle sluta andas, helt frisk och fullt utvecklad. 8 veckor och 3 dagar fick vi ha dig det var 8 veckor och 3 dagar för lite, jag önska vi fick ha hela livet ihop.
Det går inte att beskriva min saknad efter dig, den är oändlig och bottenlös, Jag kommer vara halv tills den dagen vi återförenas igen. Det som känns bra och som jag ibland kan tänka på är att du bara är ett andetag bort . . .
Älskade älskade Villem 240712-270912 -v-
Någonstans trodde jag att dagen skulle
börja med barnskrik eller att du mot mig leer.
Men tyst stilla ditt hjärta och dina hjärtslag
hördes aldrig mer.
Inbäddad låg en ängel redan färdig
med sitt liv på jorden.
Och din pappa bär upp dig med
panik skrik i orden.
På en sekund tog allt slut och jag
förlorade livets grepp.
Men en riktig ängel kan jag beskriva
för det har jag sett.
Av porslin men mjuk jag visste
att du var borta där,
Du hade redan gett dig av och
du var klar med din uppgift här.
Så mycket kärlek du gav och
lycka du skänkte oss här
Nu vet jag att du är himlens
vackraste ängel där.
Vi ses igen vår älskade lilla son,
Att älska dig kan ingen någonsin ta oss ifrån.
/Mamma.
<3
Det har aldrig vart några frågor i hur vi vill fortsätta med livet, vi har hela tiden sagt att vi måste ut ur huset, träffa människor vi känner oss trygga med och att hela tiden ha hoppet kvar även om det är det första som försvann när du lämnade oss. Vi jobbar oss uppåt sakta sakta och många vändningar har kommit och kommer att komma.
Men vi står här tillsammans jag och din pappa och gör ett sånt fantastiskt jobb med dina syskon trots den tyngden i själen att en alltid kommer att fattas oss varje dag, varje timme, varje sekund.
Dina syskon vet också och bär sin sorg på sina sätt, det är inte varje dag längre men det är dagar dom frågar och undrar och hatar verkligheten lika mycket som vi gör. Dom har all rätt att sörja på sina sätt, även om det kan vara arghet eller nedstämdhet. Något som är vackert tycker jag, är att när Viggo ritar våran familj har han alltid med dig ovanför oss andra och det är fint att han har dig som sin fina beskyddare. Att du är på månen är en tröst för dom, då vet dom att du fortfarande är någonstans men aldrig mer här nere. Du har ditt liv där, med nedgrävda bilar i sandlådan "som Vilton sa på dagis, Vilton grävde ner bilar i sandlådan och sa att dom va till Villem så han också kunde leka med bilarna" . Det är så fint o se att barnen har sina tankar och funderingar och tillåter att vi är ledsna i familjen ibland.
Många fina människor följer våra fotsteg och sörjer med oss/utan oss. Jag vet att många tänker på oss och på dig lika ofta som vi själva gör och det gör mig så gott då vi vet att vi inte är helt ensamma i detta elände, även om det ibland kan kännas så.
Du är så saknad och älskad våran älskade lilleman, det går inte en dag utan tanken på dig och hur du saknas här nere. Det är orättvist att du bara skulle sluta andas, helt frisk och fullt utvecklad. 8 veckor och 3 dagar fick vi ha dig det var 8 veckor och 3 dagar för lite, jag önska vi fick ha hela livet ihop.
Det går inte att beskriva min saknad efter dig, den är oändlig och bottenlös, Jag kommer vara halv tills den dagen vi återförenas igen. Det som känns bra och som jag ibland kan tänka på är att du bara är ett andetag bort . . .
Älskade älskade Villem 240712-270912 -v-
Någonstans trodde jag att dagen skulle
börja med barnskrik eller att du mot mig leer.
Men tyst stilla ditt hjärta och dina hjärtslag
hördes aldrig mer.
Inbäddad låg en ängel redan färdig
med sitt liv på jorden.
Och din pappa bär upp dig med
panik skrik i orden.
På en sekund tog allt slut och jag
förlorade livets grepp.
Men en riktig ängel kan jag beskriva
för det har jag sett.
Av porslin men mjuk jag visste
att du var borta där,
Du hade redan gett dig av och
du var klar med din uppgift här.
Så mycket kärlek du gav och
lycka du skänkte oss här
Nu vet jag att du är himlens
vackraste ängel där.
Vi ses igen vår älskade lilla son,
Att älska dig kan ingen någonsin ta oss ifrån.
/Mamma.
<3
Vår sötnos
Sovande liten äkta ängel <3
Hej söta lilla ängel <3
Lite pappa mys <3
Vi saknar dig så lilleman <3
Vi saknar dig så lilleman <3
Idag
Jag tänker på honom varje dag, och varje dag gör det lika ont. Det blir inte lättare, jag klarar av att tänka längre än några minuter i taget bara.
Det var som när jag var och handlade för ett tag sedan och jag fick tag på ett fint linne med ett kors på och sa till mig själv att "denna kan jag ha nästa vecka" och i samma stund insåg jag att jag faktiskt kan se framåt, jag planerar inte dag för dag för jag kan faktiskt åtminstonde se en vecka framåt nu.
Han finns inom mig varje dag och varje dag önska jag att han fanns här hos oss och delade vårat liv.
Men jag kan inte trolla även om jag önskade mig det mest av allt, barnen tror att dom kan bli spindelmannen och flyga upp till månen för att hämta hem honom igen. Tänk om det var så enkelt?.
Jag förstör inte deras önskan, jag låter dom tro att dom kan det tills de är tillräckligt stora att dom förstår själva.
Vi är inne i September nu, och jag är bara så ledsen hela tiden. Idag förra året gjorde vi säkert något mysigt ihop.
Hela familjen, helt oberedda på vad som skulle hända om 24 dagar.
Så många frågor vi aldrig kommer få svar på, jag önskade att vi kunde få veta. Så jag hoppas så på att forskningen kring psd snart kan komma med några rätta svar och beskrivningar på vad som kan vara fel. Men det är väll bara önsketänkande, många privatpersoner som själva söker och lägger ihop ett och annat och som låter rimligt.
Jag är i vecka 10 med barn nr 5 i barnaskaran, det känns annorlunda. Jag känner mig livrädd över graviditeten, att något ska vara fel, att vi kommer få föda barnet dött, att han/hon kommer dö i psd. Jag ska skriva in mig här i veckan hos bm så får vi se om jag kanske kan få någon att prata med, även om det känns överdrivet. Men har nog kommit till ett val i mitt liv där jag börjat tänka att jag kanske behöver hjälp ändå. Det är inte ett problem som bara försvinner och som man kan fixa till imorgon, och jag tror jag har gått och inbillat mig detta för att slippa tro att jag är deppig eller att livet bara ska vara såhär meningslöst.
Grattis på 82årsdagen söta mormor, jag hoppas ni tar hand om varandra där uppe och att ni tittar till våran lille son (hela tiden) tills vi kommer upp och tar över igen <3
Till dig som förlorat ditt barn
Jag gick igenom lite papper från köket tidigare i veckan och hittade ett fint papper där det med kursiv stil står
"Till dig som förlorat ditt barn" . Jag öppnade pappret och börjar läsa samtidigt som tårarna rinner och jag börjar inse hur dumt vi blev behandlade nere på Näl av oerfarna människor.
När vi förlorade Villem var allting nytt, jag hade aldrig sett en död människa innan. Aldrig hållt något så annorlunda i mina armar tidigare, och aldrig varit så bortom mig själv som just den dagen.
I just detta ark som jag läst står det väldigt tydligt att vi föräldrar till ett dött barn ska ha tiden att säga farväl, ta bilder och hålla om och hålla i. Att bilder blir ovärderliga minnen, Att man får klä om sitt barn i de kläder man vill han ska ha, ta fotavtryck eller hand, kanske ta en liten snodd med hår för att ha sparat. Att allt detta ska vara i lugn och ro.
Jag tänker på denna dagen varje dag, och jag jämrar mig så över hur illa allting blev. Vi blev in skickade till Villem där dom hade lagt honom fint och prydligt i en insats till en vagn, där låg han i mitten av en säng. Läkarna och sorgeteamet väntade utanför på oss, så vi kände oss väldigt stressade över hela situationen. När vi sitter och håller Villems hand inne i detta kalla rum öppnar sig dörren och läkaren stoppar in huvudet och säger att polisen vill prata med oss. Kim blir förbannad och säger att "vi håller faktiskt på att säga hejdå till våran son här inne" .
Allting kändes så stelt mot vad det hade kunnat bli, Jag eller Kim visste inte om att vi fick ta med släkten för att säga hejdå. Vi var en kropp som bara andades, hur skulle vi kunna fokusera på allt som blev sagt?. Hur skulle vi ha kunnat tänkt på att ta hand och fot avtryck när vi någon timme innan pricis hade förlorat honom?.
Och att ha en minnesstund för Villem, hur skulle vi kunna veta att vi kunde få en sådan ? Vi hade också rätten att få ha en namn-ceremoni, men det var ingen som föreslog det för oss.
Så mycket som jag ångrar, Jag hoppas du vet att vi älskar dig förevigt våran älskade lilleman.
Hade jag jobbat inom sjukvården och fick möta ett sånt här par, hade jag lagt upp detta på bordet så att dom förstod vad man får göra och vad man kan göra. Allting fastnar inte när man just förlorat sitt barn, ena stunden är man lycklig andra stunden kan man förlora fotfästet totalt, och i just dessa ögonblick kan det vara bra att det finns utbildad och kunnig personal som ser innebörden i just ett foto eller omsorgen kring ett fot och hand avtryck. Istället för att föräldrarna ska komma på detta så borde personalen lägga fram att det går att fixa.
Jag ville bara få ur mig lite frustration kring detta, då det är sånt jag ångrar idag att jag aldrig fick reda på att man kunde få göra. När vi hade pratat klart med läkare och sorgeteam samt polisen så blev vi hemskickade och det var det. Där satt vi på en parkbänk jag och Kim och väntade på min mamma som skulle komma och hämta upp oss, med en död son som vi bara lämnade.
Det finns liksom inget mellanting där, i bilen påväg hem från Näl den eftermiddagen kändes det som att vi åkte bil rakt ner till helvetet. Jag har aldrig känt mig så känslokall som den dagen och dagen efter och dagarna efter, Jag älskade ingen, inte ens Viggo Vilton eller Wilma. Jag hade inga känslor och hela jag var tom. Mitt hjärta slog i ett skal.
Nu börjar 1årsdagen närma sig och jag sitter och gråter över hur jag ska klara av den dagen, när jag både måste vara glad över Wilma som fyller 2år och Villem som skulle blivit 1år. . .
"Till dig som förlorat ditt barn" . Jag öppnade pappret och börjar läsa samtidigt som tårarna rinner och jag börjar inse hur dumt vi blev behandlade nere på Näl av oerfarna människor.
När vi förlorade Villem var allting nytt, jag hade aldrig sett en död människa innan. Aldrig hållt något så annorlunda i mina armar tidigare, och aldrig varit så bortom mig själv som just den dagen.
I just detta ark som jag läst står det väldigt tydligt att vi föräldrar till ett dött barn ska ha tiden att säga farväl, ta bilder och hålla om och hålla i. Att bilder blir ovärderliga minnen, Att man får klä om sitt barn i de kläder man vill han ska ha, ta fotavtryck eller hand, kanske ta en liten snodd med hår för att ha sparat. Att allt detta ska vara i lugn och ro.
Jag tänker på denna dagen varje dag, och jag jämrar mig så över hur illa allting blev. Vi blev in skickade till Villem där dom hade lagt honom fint och prydligt i en insats till en vagn, där låg han i mitten av en säng. Läkarna och sorgeteamet väntade utanför på oss, så vi kände oss väldigt stressade över hela situationen. När vi sitter och håller Villems hand inne i detta kalla rum öppnar sig dörren och läkaren stoppar in huvudet och säger att polisen vill prata med oss. Kim blir förbannad och säger att "vi håller faktiskt på att säga hejdå till våran son här inne" .
Allting kändes så stelt mot vad det hade kunnat bli, Jag eller Kim visste inte om att vi fick ta med släkten för att säga hejdå. Vi var en kropp som bara andades, hur skulle vi kunna fokusera på allt som blev sagt?. Hur skulle vi ha kunnat tänkt på att ta hand och fot avtryck när vi någon timme innan pricis hade förlorat honom?.
Och att ha en minnesstund för Villem, hur skulle vi kunna veta att vi kunde få en sådan ? Vi hade också rätten att få ha en namn-ceremoni, men det var ingen som föreslog det för oss.
Så mycket som jag ångrar, Jag hoppas du vet att vi älskar dig förevigt våran älskade lilleman.
Hade jag jobbat inom sjukvården och fick möta ett sånt här par, hade jag lagt upp detta på bordet så att dom förstod vad man får göra och vad man kan göra. Allting fastnar inte när man just förlorat sitt barn, ena stunden är man lycklig andra stunden kan man förlora fotfästet totalt, och i just dessa ögonblick kan det vara bra att det finns utbildad och kunnig personal som ser innebörden i just ett foto eller omsorgen kring ett fot och hand avtryck. Istället för att föräldrarna ska komma på detta så borde personalen lägga fram att det går att fixa.
Jag ville bara få ur mig lite frustration kring detta, då det är sånt jag ångrar idag att jag aldrig fick reda på att man kunde få göra. När vi hade pratat klart med läkare och sorgeteam samt polisen så blev vi hemskickade och det var det. Där satt vi på en parkbänk jag och Kim och väntade på min mamma som skulle komma och hämta upp oss, med en död son som vi bara lämnade.
Det finns liksom inget mellanting där, i bilen påväg hem från Näl den eftermiddagen kändes det som att vi åkte bil rakt ner till helvetet. Jag har aldrig känt mig så känslokall som den dagen och dagen efter och dagarna efter, Jag älskade ingen, inte ens Viggo Vilton eller Wilma. Jag hade inga känslor och hela jag var tom. Mitt hjärta slog i ett skal.
Nu börjar 1årsdagen närma sig och jag sitter och gråter över hur jag ska klara av den dagen, när jag både måste vara glad över Wilma som fyller 2år och Villem som skulle blivit 1år. . .
Jag rörde inte tvätten på 2 veckor
Jag sitter här tom i min famn, med kläderna som ligger på vardagsrumsbordet.
Din pappa luktar på dem och säger "det lukar han" och jag nej samt mitt hjärta är i tusen bitar.
Jag springer ut i köket och det låter som att du gnyr i vagnen, springer tillbaka
till vardagsrummet och får en käftsmäll "juste du är ju borta ju". , Vaknar på morgonen
och går fort till skafferiet där dina blöjjor ligger, tar upp en men lägger snabbt tillbaka
den igen och inser vad fan jag håller på med. Börjar jag bli knäpp? .
Tänker flera gånger dödade jag honom i sömnen? kvävde jag honom? Var barnen
där och proppade ner något i halsen på honom? Drunknade han i sina egna spyor?
Vilton åt bulle den morgonen som stått framme, gav Vilton honom bulle?. . .
Är det gud som vill straffa oss? , Var han sjuk? Har någon förgiftat honom?.
Viggo kommer fram och säger att Villem är ett monster, Jävla monster,
Nej Viggo, Villem är död. Han kommer aldrig mer tillbaka hit till oss.
Jag rörde inte tvätten på 2 veckor, rädd för att svimma när jag tog upp ett av dina plagg.
Viggo och Vilton frågade ofta var du var och när du kommer hem igen, Wilma hörde barn gråt på
tvn och reagerar direkt och kollar mot tvn. Din pappa sitter inne i datarummet och kollar
bild på bild på dig, försöker vara stark men ser hur hela han är sönderkrossad.
Det fanns inget vi kunde göra!, Han var en frisk pojke. Hur kunde han vara frisk när han bara dör?
Hur kan en människa bara tycka att det låter okej att ens säga så?, Man dör av en anledning
och jag hoppas så att forskning snart visar framsteg på vad Psd utlöses av.
Jag är förtvivlad. . .Min bubbla ligger fortfarande runt mig. . Även om klockan går så står
minuterna stilla. Jag blir tillbaka kastad varje dag. Och jag måste se det här varje dag
i resten av mitt liv. . . .
Din pappa luktar på dem och säger "det lukar han" och jag nej samt mitt hjärta är i tusen bitar.
Jag springer ut i köket och det låter som att du gnyr i vagnen, springer tillbaka
till vardagsrummet och får en käftsmäll "juste du är ju borta ju". , Vaknar på morgonen
och går fort till skafferiet där dina blöjjor ligger, tar upp en men lägger snabbt tillbaka
den igen och inser vad fan jag håller på med. Börjar jag bli knäpp? .
Tänker flera gånger dödade jag honom i sömnen? kvävde jag honom? Var barnen
där och proppade ner något i halsen på honom? Drunknade han i sina egna spyor?
Vilton åt bulle den morgonen som stått framme, gav Vilton honom bulle?. . .
Är det gud som vill straffa oss? , Var han sjuk? Har någon förgiftat honom?.
Viggo kommer fram och säger att Villem är ett monster, Jävla monster,
Nej Viggo, Villem är död. Han kommer aldrig mer tillbaka hit till oss.
Jag rörde inte tvätten på 2 veckor, rädd för att svimma när jag tog upp ett av dina plagg.
Viggo och Vilton frågade ofta var du var och när du kommer hem igen, Wilma hörde barn gråt på
tvn och reagerar direkt och kollar mot tvn. Din pappa sitter inne i datarummet och kollar
bild på bild på dig, försöker vara stark men ser hur hela han är sönderkrossad.
Det fanns inget vi kunde göra!, Han var en frisk pojke. Hur kunde han vara frisk när han bara dör?
Hur kan en människa bara tycka att det låter okej att ens säga så?, Man dör av en anledning
och jag hoppas så att forskning snart visar framsteg på vad Psd utlöses av.
Jag är förtvivlad. . .Min bubbla ligger fortfarande runt mig. . Även om klockan går så står
minuterna stilla. Jag blir tillbaka kastad varje dag. Och jag måste se det här varje dag
i resten av mitt liv. . . .
Varför
Varför vill man hela tiden göra sig själv ledsen, Idag har varit en suverän dag men nu i kväll är jag bara så ledsen
och tänker ledsamt och bara fumlar nere på botten. Det är sjukt!
Varför måste kvällarna och nätterna vara så hemska för, varför spelar allt upp sig på kvällen. .
Är det för att jag sitter fast och att jag inte kan komma ifrån de negativa ledsna tankarna på natten som gör att jag fortfarande är fast och vägrar eller vill inte sova ensam. Jag förstår inte, jag klarar inte av det. Panik och ångest i trehundra.
Snart snart snart är min andra halva hemma igen, imorgon är det bara 3 dagar kvar. Och vi har mycket roligt som ska göras. På fredag "midsommarafton åker vi upp till bror och emma" och firar tillsammans med Emmas syster m gubbe och barn, På lördagen blir det Astrid Lindgrens värld. På söndagen åker vi upp till Rimbo och hälsar på tills den 25e då vi åker hemåt och där det väntar en överaskning till Kim som fyller 25 den 23e.
Den 26e kommer vårat nya kök, och sedan är vi barnfria mellan 29-30e :)
Åhh så mycket gott. .Det behövs också, verkligen!. <3
och tänker ledsamt och bara fumlar nere på botten. Det är sjukt!
Varför måste kvällarna och nätterna vara så hemska för, varför spelar allt upp sig på kvällen. .
Är det för att jag sitter fast och att jag inte kan komma ifrån de negativa ledsna tankarna på natten som gör att jag fortfarande är fast och vägrar eller vill inte sova ensam. Jag förstår inte, jag klarar inte av det. Panik och ångest i trehundra.
Snart snart snart är min andra halva hemma igen, imorgon är det bara 3 dagar kvar. Och vi har mycket roligt som ska göras. På fredag "midsommarafton åker vi upp till bror och emma" och firar tillsammans med Emmas syster m gubbe och barn, På lördagen blir det Astrid Lindgrens värld. På söndagen åker vi upp till Rimbo och hälsar på tills den 25e då vi åker hemåt och där det väntar en överaskning till Kim som fyller 25 den 23e.
Den 26e kommer vårat nya kök, och sedan är vi barnfria mellan 29-30e :)
Åhh så mycket gott. .Det behövs också, verkligen!. <3
Det var allt, tror jag. Den 2 Juli ska jag till tandläkaren och den 8e Juli börjar jag mitt nya jobb.
Full rulle, älskar mina så inni bomben <3
Mamma saknar dig Villem, älskade lilla gosse. Det går inte en dag, inte en sekund <3
Full rulle, älskar mina så inni bomben <3
Mamma saknar dig Villem, älskade lilla gosse. Det går inte en dag, inte en sekund <3
Jag hade aldrig
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig, för vem sitter och planerar sitt barns begravning.
Men vi var tvugna, känslan när man inte förstår ett skit samtidigt som livet rinner ur händerna på en.
Hur det känns när man sitter på begravningsbyrån där vi ska bestämma musik, annons, kista,
och man är ändå inte där. På något konstigt sätt, gjorde vi det. Även om vi inte var där.
Jag kollade dikter i en bok, men det fanns ingen som riktigt passade. Ingen passade riktigt för jag hade
svårt att förstå att vi satt och planerade för våran lille sons begravning. Han som föddes perfekt, hade stilla
somnat in under natten när vi alla låg och sov.
Och jag har så jobbigt med att veta att jag inte vaknade upp, att jag inte märkte att något var fel.
Hur många timmar som måste ha gått 3-4 timmar, har vi sovit men inte vaknat av att han slutat andas.
Och jag minns hur jag på morgonen tänkte att jag var utvilad och att Villem måste ha sovit gott inatt.
Busade lite med Viggo och Vilton som kommit ner på morgonen och inte ens då kollade jag till Villem.
Tog kanske 15min efter att vi vaknat som Kim tog upp våran kalla blåa lilla ängla son, och i den sekunden
föll hela mitt liv ner på botten.
Jag minns hur jag fick höra Tiden läker alla sår, eller att "nu ska ni väll inte ha fler barn då Villem aldrig kommer kunna ersättas ändå. Hade jag velat ha ett till barn så hade det absolut inte vart för att ersätta Villem, den tanken kan aldrig slå oss föräldrar som förlorat ett barn det är bara idiotiska människor som aldrig kommer uppleva den sorgen som har mage nog att kunna kläcka en sådan dum komentar. Villem kommer alltid vara nr 4 i barnaskaran att säga något annat skulle bara kännas dumt. Han var här och levde med oss i 2 månader, han är en lillebror.
Våran älskade lilla lillebror.
Men vi var tvugna, känslan när man inte förstår ett skit samtidigt som livet rinner ur händerna på en.
Hur det känns när man sitter på begravningsbyrån där vi ska bestämma musik, annons, kista,
och man är ändå inte där. På något konstigt sätt, gjorde vi det. Även om vi inte var där.
Jag kollade dikter i en bok, men det fanns ingen som riktigt passade. Ingen passade riktigt för jag hade
svårt att förstå att vi satt och planerade för våran lille sons begravning. Han som föddes perfekt, hade stilla
somnat in under natten när vi alla låg och sov.
Och jag har så jobbigt med att veta att jag inte vaknade upp, att jag inte märkte att något var fel.
Hur många timmar som måste ha gått 3-4 timmar, har vi sovit men inte vaknat av att han slutat andas.
Och jag minns hur jag på morgonen tänkte att jag var utvilad och att Villem måste ha sovit gott inatt.
Busade lite med Viggo och Vilton som kommit ner på morgonen och inte ens då kollade jag till Villem.
Tog kanske 15min efter att vi vaknat som Kim tog upp våran kalla blåa lilla ängla son, och i den sekunden
föll hela mitt liv ner på botten.
Jag minns hur jag fick höra Tiden läker alla sår, eller att "nu ska ni väll inte ha fler barn då Villem aldrig kommer kunna ersättas ändå. Hade jag velat ha ett till barn så hade det absolut inte vart för att ersätta Villem, den tanken kan aldrig slå oss föräldrar som förlorat ett barn det är bara idiotiska människor som aldrig kommer uppleva den sorgen som har mage nog att kunna kläcka en sådan dum komentar. Villem kommer alltid vara nr 4 i barnaskaran att säga något annat skulle bara kännas dumt. Han var här och levde med oss i 2 månader, han är en lillebror.
Våran älskade lilla lillebror.
Mycket dumt har vi fått höra, vissa som kanske inte tänker till och vissa som säger saker av ren elakhet.
Det är väll bara att gilla läget helt enkelt.
Det är väll bara att gilla läget helt enkelt.
Lille lille du <3 :,(
Så nöjd.
Ni är så fina och söta med komentarerna ni skickar, och antagligen behöver jag det bekräftat för det känns otroligt skönt att veta att jag inte är den enda som tänkt så som jag beskrev i mitt förra inlägg.
Nu till något helt annat, jag måste bara säga att jag är så stolt över mina 3 barn. Wilma säger "Älskar dig Mamma" så hon kör på tre ords meningar nu även om det inte händer ofta då nappen är i vägen. Sedan att Viggo och Vilton har börjat bli lite mer frigående, Jag kan sitta på stranden medans de leker i vattnet "jag har uppsikt,tro mig" ;) . Och dom vet vart gränsen går. Vilton är fortfarande liite trotsig men jag känner att det börjar dämpa lite. Självklart springer han dit han vill men oftast får jag stopp på honom. Och sedan det här med sovdags, sedan 6månadersålder på alla tre har dom somnat själva, sovit natten vid 1år där dom slutade med välling. Och har alltid haft regelbundna sovtider vid 19:00. Det är aldrig något bråk eller tjaffs "bortsett från om vi har vänner eller bekanta på besök" Är det sovdags så är det,det!.
Så jag är så nöjd över att jag och Kim har klarat det så galant, Inga sena kvällar med barn som springer ut o in från rummet. Utan det är våran egentid där vi kan ägna oss åt varandra och ha den tiden vi behöver för att tvätta mysa städa. . . M.m :)
Ni är mina andetag <3
Nu till något helt annat, jag måste bara säga att jag är så stolt över mina 3 barn. Wilma säger "Älskar dig Mamma" så hon kör på tre ords meningar nu även om det inte händer ofta då nappen är i vägen. Sedan att Viggo och Vilton har börjat bli lite mer frigående, Jag kan sitta på stranden medans de leker i vattnet "jag har uppsikt,tro mig" ;) . Och dom vet vart gränsen går. Vilton är fortfarande liite trotsig men jag känner att det börjar dämpa lite. Självklart springer han dit han vill men oftast får jag stopp på honom. Och sedan det här med sovdags, sedan 6månadersålder på alla tre har dom somnat själva, sovit natten vid 1år där dom slutade med välling. Och har alltid haft regelbundna sovtider vid 19:00. Det är aldrig något bråk eller tjaffs "bortsett från om vi har vänner eller bekanta på besök" Är det sovdags så är det,det!.
Så jag är så nöjd över att jag och Kim har klarat det så galant, Inga sena kvällar med barn som springer ut o in från rummet. Utan det är våran egentid där vi kan ägna oss åt varandra och ha den tiden vi behöver för att tvätta mysa städa. . . M.m :)
Ni är mina andetag <3
Dåligt samvete
Jahapp då ligger man här i sängen med världens ångest, jag hoppas jag står ut.
Inatt ska jag sova själv igen för 3e gången på snart 9 månader. Det är inte mörkret jag är rädd för,
det är att vakna upp ensam och kanske hitta något av barnen livlöst. Jag kan inte
slå bort tanken med att det "händer inte mig" det har redan hänt en gång. Eller att kanske tänka
"det händer inte samma person 2 gånger" . . Pf varför skulle det inte kunna.
Och att sedan följa många andra mammor och pappor på deras resa med barn som inte längre finns
gör det bara svårare eftersom jag idag vet att det inte bara finns psd utan det finns pd också, många mammor <
Inatt ska jag sova själv igen för 3e gången på snart 9 månader. Det är inte mörkret jag är rädd för,
det är att vakna upp ensam och kanske hitta något av barnen livlöst. Jag kan inte
slå bort tanken med att det "händer inte mig" det har redan hänt en gång. Eller att kanske tänka
"det händer inte samma person 2 gånger" . . Pf varför skulle det inte kunna.
Och att sedan följa många andra mammor och pappor på deras resa med barn som inte längre finns
gör det bara svårare eftersom jag idag vet att det inte bara finns psd utan det finns pd också, många mammor <
jag följer har förlorat sina barn betydligt äldre än spädbarn, vid ca 1 år till 4 års ålder har dom somnat och
aldrig mer vaknat. Det gör mig panikslagen. . . Och det är just det jag är rädd för.
Livet är så skört, jag längtar så tills jag kan sluta leva bara för andra.
Jag längtar så tills jag kan känna mig levande igen.
Det går inte en minut, inte en enda minut!..Så skönt att jag kan ventilera mig här då jag inte känner mig stark
nog att ventilera ut hos någon annan.
Jag ser andra barn i Villems ålder, tänk så mycket jag missar. Allt det där med lära sig sitta, lära sig resa sig upp,krypa,gå. Äta själv. . . .Det känns som slag mot bröstet.
Och dåligt samvete har jag också som jag måste leva med resten av livet, jag minns en morgon när jag satt med barnen runt bordet Viggo var sur och Vilton skrek, Wilma var ledsen och Villem låg i vagnen och grät och jag försökte vara alla till lagt, göra smörgås till pojkarna samtidigt som jag skulle mata Wilma med gröt, Och Villem låg i vagnen, jag sprang och tog upp honom och la bröstet till så han fick bli mätt men det passade inte och Wilma blev sur och skrek för att jag tog upp honom, då funderade jag på vad jag hade gett mig själv in på. Om jag bara skulle ge upp och lämna bort barnen, totalt slut i kroppen med värk i rygg samtidigt som 4 barn skrek och var arga och bråkade. Usch jag har så dåligt samvete för att jag tänkte så, tänk om gud straffade mig just då och där, han kanske tyckte att jag var en dålig mamma.
Så trött på att beskylla mig själv, men vad gör man. Det finns ju ingen annan man kan lägga skulden på.
Jag önska bara att man kunde få en förklaring på allt. . .
Jag älskar mina.
aldrig mer vaknat. Det gör mig panikslagen. . . Och det är just det jag är rädd för.
Livet är så skört, jag längtar så tills jag kan sluta leva bara för andra.
Jag längtar så tills jag kan känna mig levande igen.
Det går inte en minut, inte en enda minut!..Så skönt att jag kan ventilera mig här då jag inte känner mig stark
nog att ventilera ut hos någon annan.
Jag ser andra barn i Villems ålder, tänk så mycket jag missar. Allt det där med lära sig sitta, lära sig resa sig upp,krypa,gå. Äta själv. . . .Det känns som slag mot bröstet.
Och dåligt samvete har jag också som jag måste leva med resten av livet, jag minns en morgon när jag satt med barnen runt bordet Viggo var sur och Vilton skrek, Wilma var ledsen och Villem låg i vagnen och grät och jag försökte vara alla till lagt, göra smörgås till pojkarna samtidigt som jag skulle mata Wilma med gröt, Och Villem låg i vagnen, jag sprang och tog upp honom och la bröstet till så han fick bli mätt men det passade inte och Wilma blev sur och skrek för att jag tog upp honom, då funderade jag på vad jag hade gett mig själv in på. Om jag bara skulle ge upp och lämna bort barnen, totalt slut i kroppen med värk i rygg samtidigt som 4 barn skrek och var arga och bråkade. Usch jag har så dåligt samvete för att jag tänkte så, tänk om gud straffade mig just då och där, han kanske tyckte att jag var en dålig mamma.
Så trött på att beskylla mig själv, men vad gör man. Det finns ju ingen annan man kan lägga skulden på.
Jag önska bara att man kunde få en förklaring på allt. . .
Jag älskar mina.
Fin dag
Idag vaknade jag och trodde att denna dagen skulle se ut som en annan tråkig dag, Men den blev
helt okej faktiskt. Myste hemma, lagade mat och sedan åkte vi till mormor och morfar dock var ingen hemma så vi roade oss ute på deras altan medans pojkarna cyklade.
Sedan ringde Magnus och undrade om vi ville med dem till Sarahs mormors sommarstuga, vilket vi ville.
Så vi åkte dit och mös med kaffe och bulle.
Avrundade sedan dagen med ett besök till hos mormor och morfar och nu var iaf mormor hemma.
Så det blev kvällsmat där, sedan åkte vi hemåt och somnade som stockar gjorde barnen.
Under kvällen har jag passat på att försöka få igång pannjäveln, vilket resulterade i en förbannad Mia
så fick städa av mig min arghet på toaletten, toaletten blev skinande ren iaf.
Och köket också dessutom.
Nu sitter jag här och inväntar min kära mor som ska sova hos mig inatt, underbara människor.
Kan inte förstå att jag är välsignad med så fina människor runt mig eller ja runt oss. Som bryr
sig och som orkar ta sig tid till oss. Villem har snart vart borta i 9 månader nu i Juni, sedan den
dagen har jag sovit ensam 2 gånger!!. Resten av dagarna har min fina familj funnits här för mig
helt okej faktiskt. Myste hemma, lagade mat och sedan åkte vi till mormor och morfar dock var ingen hemma så vi roade oss ute på deras altan medans pojkarna cyklade.
Sedan ringde Magnus och undrade om vi ville med dem till Sarahs mormors sommarstuga, vilket vi ville.
Så vi åkte dit och mös med kaffe och bulle.
Avrundade sedan dagen med ett besök till hos mormor och morfar och nu var iaf mormor hemma.
Så det blev kvällsmat där, sedan åkte vi hemåt och somnade som stockar gjorde barnen.
Under kvällen har jag passat på att försöka få igång pannjäveln, vilket resulterade i en förbannad Mia
så fick städa av mig min arghet på toaletten, toaletten blev skinande ren iaf.
Och köket också dessutom.
Nu sitter jag här och inväntar min kära mor som ska sova hos mig inatt, underbara människor.
Kan inte förstå att jag är välsignad med så fina människor runt mig eller ja runt oss. Som bryr
sig och som orkar ta sig tid till oss. Villem har snart vart borta i 9 månader nu i Juni, sedan den
dagen har jag sovit ensam 2 gånger!!. Resten av dagarna har min fina familj funnits här för mig
på kvällarna.
Ni kan aldrig förstå hur det känns att inte ens vilja sova själv, hur otroligt jobbigt det är att behöva
den tryggheten. Jag gör det inte för bekvämligheten, eller att jag inte vill. För jag vill verkligen men när kvällen
väl kommer så slår hjärtat ur bröstkorgen på mig och paniken kommer som gör att det känns som att jag ska dö.Det är jätte jobbigt, och inte nog för mig så för alla som ställer upp och sover hos mig. Som måste anpassa
och försöka få ihop det, jag ber om ursäkt och är ledsen över det. Men jag kan inte än. .:( .
Jag hoppas iaf att vi snart får in en rutin, förhoppningsvis när jag börjar jobba heltid.
Jag älskar mina fina 5, ni är det finaste jag vet. Föralltid är ni i mitt hjärta. -v-
Ni kan aldrig förstå hur det känns att inte ens vilja sova själv, hur otroligt jobbigt det är att behöva
den tryggheten. Jag gör det inte för bekvämligheten, eller att jag inte vill. För jag vill verkligen men när kvällen
väl kommer så slår hjärtat ur bröstkorgen på mig och paniken kommer som gör att det känns som att jag ska dö.Det är jätte jobbigt, och inte nog för mig så för alla som ställer upp och sover hos mig. Som måste anpassa
och försöka få ihop det, jag ber om ursäkt och är ledsen över det. Men jag kan inte än. .:( .
Jag hoppas iaf att vi snart får in en rutin, förhoppningsvis när jag börjar jobba heltid.
Jag älskar mina fina 5, ni är det finaste jag vet. Föralltid är ni i mitt hjärta. -v-
Åh så ledsen jag är över att inte kunna få fler minnen fler bilder med dig vår älskade ängel :( <3
=)
Nytt kök beställt nu, känns så jäkla gott.
Dock får vi köra på spisplattor tills slutet av Juni ;)
Dock får vi köra på spisplattor tills slutet av Juni ;)
