Ett år har gått sedan jag för sista gången fick hålla dig levande. Jag vet inte hur eller vad jag kommer att skriva, det känns som att jag bara vill skrika rakt ut till hela världen vad orättvis den är. Det skulle inte vara såhär, det var inte såhär vi planerade vårat liv. Med ett barn mindre att uppfostra, ett barn mindre att bada, ett barn mindre att ta till dagis. . . . Men något som aldrig kan försvinna och något som någon aldrig kan ta ifrån oss är att vi aldrig kommer ha ett barn mindre att älska för vi älskar dig, alltid och förevigt. Du kommer alltid ha lika stor plats i vårat hjärta precis lika stor som dina syskon.

Det har aldrig vart några frågor i hur vi vill fortsätta med livet, vi har hela tiden sagt att vi måste ut ur huset, träffa människor vi känner oss trygga med och att hela tiden ha hoppet kvar även om det är det första som försvann när du lämnade oss. Vi jobbar oss uppåt sakta sakta och många vändningar har kommit och kommer att komma.
Men vi står här tillsammans jag och din pappa och gör ett sånt fantastiskt jobb med dina syskon trots den tyngden i själen att en alltid kommer att fattas oss varje dag, varje timme, varje sekund.

Dina syskon vet också och bär sin sorg på sina sätt, det är inte varje dag längre men det är dagar dom frågar och undrar och hatar verkligheten lika mycket som vi gör. Dom har all rätt att sörja på sina sätt, även om det kan vara arghet eller nedstämdhet. Något som är vackert tycker jag, är att när Viggo ritar våran familj har han alltid med dig ovanför oss andra och det är fint att han har dig som sin fina beskyddare. Att du är på månen är en tröst för dom, då vet dom att du fortfarande är någonstans men aldrig mer här nere. Du har ditt liv där, med nedgrävda bilar i sandlådan "som Vilton sa på dagis, Vilton grävde ner bilar i sandlådan och sa att dom va till Villem så han också kunde leka med bilarna" . Det är så fint o se att barnen har sina tankar och funderingar och tillåter att vi är ledsna i familjen ibland.

Många fina människor följer våra fotsteg och sörjer med oss/utan oss. Jag vet att många tänker på oss och på dig lika ofta som vi själva gör och det gör mig så gott då vi vet att vi inte är helt ensamma i detta elände, även om det ibland kan kännas så.

Du är så saknad och älskad våran älskade lilleman, det går inte en dag utan tanken på dig och hur du saknas här nere. Det är orättvist att du bara skulle sluta andas, helt frisk och fullt utvecklad. 8 veckor och 3 dagar fick vi ha dig det var 8 veckor och 3 dagar för lite, jag önska vi fick ha hela livet ihop.
Det går inte att beskriva min saknad efter dig, den är oändlig och bottenlös, Jag kommer vara halv tills den dagen vi återförenas igen. Det som känns bra och som jag ibland kan tänka på är att du bara är ett andetag bort . . .

Älskade älskade Villem 240712-270912 -v-


Någonstans trodde jag att dagen skulle
börja med barnskrik eller att du mot mig leer.
Men tyst stilla ditt hjärta och dina hjärtslag
hördes aldrig mer.

Inbäddad låg en ängel redan färdig
med sitt liv på jorden.
Och din pappa bär upp dig med
panik skrik i orden.

På en sekund tog allt slut och jag
förlorade livets grepp.
Men en riktig ängel kan jag beskriva
för det har jag sett.

Av porslin men mjuk jag visste
att du var borta där,
Du hade redan gett dig av och
du var klar med din uppgift här.

Så mycket kärlek du gav och
lycka du skänkte oss här
Nu vet jag att du är himlens
vackraste ängel där.

Vi ses igen vår älskade lilla son,
Att älska dig kan ingen någonsin ta oss ifrån.

/Mamma.

 

Jag tänker på honom varje dag, och varje dag gör det lika ont. Det blir inte lättare, jag klarar av att tänka längre än några minuter i taget bara.

Det var som när jag var och handlade för ett tag sedan och jag fick tag på ett fint linne med ett kors på och sa till mig själv att "denna kan jag ha nästa vecka" och i samma stund insåg jag att jag faktiskt kan se framåt, jag planerar inte dag för dag för jag kan faktiskt åtminstonde se en vecka framåt nu.

Han finns inom mig varje dag och varje dag önska jag att han fanns här hos oss och delade vårat liv.
Men jag kan inte trolla även om jag önskade mig det mest av allt, barnen tror att dom kan bli spindelmannen och flyga upp till månen för att hämta hem honom igen. Tänk om det var så enkelt?.
Jag förstör inte deras önskan, jag låter dom tro att dom kan det tills de är tillräckligt stora att dom förstår själva.

Vi är inne i September nu, och jag är bara så ledsen hela tiden. Idag förra året gjorde vi säkert något mysigt ihop.
Hela familjen, helt oberedda på vad som skulle hända om 24 dagar.

Så många frågor vi aldrig kommer få svar på, jag önskade att vi kunde få veta. Så jag hoppas så på att forskningen kring psd snart kan komma med några rätta svar och beskrivningar på vad som kan vara fel. Men det är väll bara önsketänkande, många privatpersoner som själva söker och lägger ihop ett och annat och som låter rimligt.

Jag är i vecka 10 med barn nr 5 i barnaskaran, det känns annorlunda. Jag känner mig livrädd över graviditeten, att något ska vara fel, att vi kommer få föda barnet dött, att han/hon kommer dö i psd. Jag ska skriva in mig här i veckan hos bm så får vi se om jag kanske kan få någon att prata med, även om det känns överdrivet. Men har nog kommit till ett val i mitt liv där jag börjat tänka att jag kanske behöver hjälp ändå. Det är inte ett problem som bara försvinner och som man kan fixa till imorgon, och jag tror jag har gått och inbillat mig detta för att slippa tro att jag är deppig eller att livet bara ska vara såhär meningslöst.



Grattis på 82årsdagen söta mormor, jag hoppas ni tar hand om varandra där uppe och att ni tittar till våran lille son (hela tiden) tills vi kommer upp och tar över igen <3