Jag sitter här tom i min famn, med kläderna som ligger på vardagsrumsbordet.
Din pappa luktar på dem och säger "det lukar han" och jag nej samt mitt hjärta är i tusen bitar.
Jag springer ut i köket och det låter som att du gnyr i vagnen, springer tillbaka
till vardagsrummet och får en käftsmäll "juste du är ju borta ju". , Vaknar på morgonen
och går fort till skafferiet där dina blöjjor ligger, tar upp en men lägger snabbt tillbaka
den igen och inser vad fan jag håller på med. Börjar jag bli knäpp? .

Tänker flera gånger dödade jag honom i sömnen? kvävde jag honom? Var barnen
där och proppade ner något i halsen på honom? Drunknade han i sina egna spyor?
Vilton åt bulle den morgonen som stått framme, gav Vilton honom bulle?. . .
Är det gud som vill straffa oss? , Var han sjuk? Har någon förgiftat honom?.

Viggo kommer fram och säger att Villem är ett monster, Jävla monster,
Nej Viggo, Villem är död. Han kommer aldrig mer tillbaka hit till oss.

Jag rörde inte tvätten på 2 veckor, rädd för att svimma när jag tog upp ett av dina plagg.
Viggo och Vilton frågade ofta var du var och när du kommer hem igen, Wilma hörde barn gråt på
tvn och reagerar direkt och kollar mot tvn. Din pappa sitter inne i datarummet och kollar
bild på bild på dig, försöker vara stark men ser hur hela han är sönderkrossad.


Det fanns inget vi kunde göra!, Han var en frisk pojke. Hur kunde han vara frisk när han bara dör?
Hur kan en människa bara tycka att det låter okej att ens säga så?, Man dör av en anledning
och jag hoppas så att forskning snart visar framsteg på vad Psd utlöses av.

Jag är förtvivlad. . .Min bubbla ligger fortfarande runt mig. . Även om klockan går så står
minuterna stilla. Jag blir tillbaka kastad varje dag. Och jag måste se det här varje dag
i resten av mitt liv. . . .

 

Varför vill man hela tiden göra sig själv ledsen, Idag har varit en suverän dag men nu i kväll är jag bara så ledsen
och tänker ledsamt och bara fumlar nere på botten. Det är sjukt!
Varför måste kvällarna och nätterna vara så hemska för, varför spelar allt upp sig på kvällen. .
Är det för att jag sitter fast och att jag inte kan komma ifrån de negativa ledsna tankarna på natten som gör att jag fortfarande är fast och vägrar eller vill inte sova ensam. Jag förstår inte, jag klarar inte av det. Panik och ångest i trehundra.

Snart snart snart är min andra halva hemma igen, imorgon är det bara 3 dagar kvar. Och vi har mycket roligt som ska göras. På fredag "midsommarafton åker vi upp till bror och emma" och firar tillsammans med Emmas syster m gubbe och barn, På lördagen blir det Astrid Lindgrens värld. På söndagen åker vi upp till Rimbo och hälsar på tills den 25e då vi åker hemåt och där det väntar en överaskning till Kim som fyller 25 den 23e.
Den 26e kommer vårat nya kök, och sedan är vi barnfria mellan 29-30e :)
Åhh så mycket gott. .Det behövs också, verkligen!. <3

 

Det var allt, tror jag. Den 2 Juli ska jag till tandläkaren och den 8e Juli börjar jag mitt nya jobb.

Full rulle, älskar mina så inni bomben <3

Mamma saknar dig Villem, älskade lilla gosse. Det går inte en dag, inte en sekund <3

 

 

 

 

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig, för vem sitter och planerar sitt barns begravning.
Men vi var tvugna, känslan när man inte förstår ett skit samtidigt som livet rinner ur händerna på en.
Hur det känns när man sitter på begravningsbyrån där vi ska bestämma musik, annons, kista,
och man är ändå inte där. På något konstigt sätt, gjorde vi det. Även om vi inte var där.

Jag kollade dikter i en bok, men det fanns ingen som riktigt passade. Ingen passade riktigt för jag hade
svårt att förstå att vi satt och planerade för våran lille sons begravning. Han som föddes perfekt, hade stilla
somnat in under natten när vi alla låg och sov.

Och jag har så jobbigt med att veta att jag inte vaknade upp, att jag inte märkte att något var fel.
Hur många timmar som måste ha gått 3-4 timmar, har vi sovit men inte vaknat av att han slutat andas.
Och jag minns hur jag på morgonen tänkte att jag var utvilad och att Villem måste ha sovit gott inatt.
Busade lite med Viggo och Vilton som kommit ner på morgonen och inte ens då kollade jag till Villem.
Tog kanske 15min efter att vi vaknat som Kim tog upp våran kalla blåa lilla ängla son, och i den sekunden
föll hela mitt liv ner på botten.

Jag minns hur jag fick höra Tiden läker alla sår, eller att "nu ska ni väll inte ha fler barn då Villem aldrig kommer kunna ersättas ändå. Hade jag velat ha ett till barn så hade det absolut inte vart för att ersätta Villem, den tanken kan aldrig slå oss föräldrar som förlorat ett barn det är bara idiotiska människor som aldrig kommer uppleva den sorgen som har mage nog att kunna kläcka en sådan dum komentar. Villem kommer alltid vara nr 4 i barnaskaran att säga något annat skulle bara kännas dumt. Han var här och levde med oss i 2 månader, han är en lillebror.
Våran älskade lilla lillebror.

 

Mycket dumt har vi fått höra, vissa som kanske inte tänker till och vissa som säger saker av ren elakhet.
Det är väll bara att gilla läget helt enkelt.

 

 

Ni är så fina och söta med komentarerna ni skickar, och antagligen behöver jag det bekräftat för det känns otroligt skönt att veta att jag inte är den enda som tänkt så som jag beskrev i mitt förra inlägg.

Nu till något helt annat, jag måste bara säga att jag är så stolt över mina 3 barn. Wilma säger "Älskar dig Mamma" så hon kör på tre ords meningar nu även om det inte händer ofta då nappen är i vägen. Sedan att Viggo och Vilton har börjat bli lite mer frigående, Jag kan sitta på stranden medans de leker i vattnet "jag har uppsikt,tro mig" ;) . Och dom vet vart gränsen går. Vilton är fortfarande liite trotsig men jag känner att det börjar dämpa lite. Självklart springer han dit han vill men oftast får jag stopp på honom. Och sedan det här med sovdags, sedan 6månadersålder på alla tre har dom somnat själva, sovit natten vid 1år där dom slutade med välling. Och har alltid haft regelbundna sovtider vid 19:00. Det är aldrig något bråk eller tjaffs "bortsett från om vi har vänner eller bekanta på besök" Är det sovdags så är det,det!.

Så jag är så nöjd över att jag och Kim har klarat det så galant, Inga sena kvällar med barn som springer ut o in från rummet. Utan det är våran egentid där vi kan ägna oss åt varandra och ha den tiden vi behöver för att tvätta mysa städa. . . M.m :)

Ni är mina andetag <3

 

Jahapp då ligger man här i sängen med världens ångest, jag hoppas jag står ut.
Inatt ska jag sova själv igen för 3e gången på snart 9 månader. Det är inte mörkret jag är rädd för,
det är att vakna upp ensam och kanske hitta något av barnen livlöst. Jag kan inte
slå bort tanken med att det "händer inte mig" det har redan hänt en gång. Eller att kanske tänka
"det händer inte samma person 2 gånger" . . Pf varför skulle det inte kunna.

Och att sedan följa många andra mammor och pappor på deras resa med barn som inte längre finns
gör det bara svårare eftersom jag idag vet att det inte bara finns psd utan det finns pd också, många mammor <

jag följer har förlorat sina barn betydligt äldre än spädbarn, vid ca 1 år till 4 års ålder har dom somnat och
aldrig mer vaknat. Det gör mig panikslagen. . . Och det är just det jag är rädd för.
Livet är så skört, jag längtar så tills jag kan sluta leva bara för andra.
Jag längtar så tills jag kan känna mig levande igen.

Det går inte en minut, inte en enda minut!..Så skönt att jag kan ventilera mig här då jag inte känner mig stark
nog att ventilera ut hos någon annan.

Jag ser andra barn i Villems ålder, tänk så mycket jag missar. Allt det där med lära sig sitta, lära sig resa sig upp,krypa,gå. Äta själv. . . .Det känns som slag mot bröstet.

Och dåligt samvete har jag också som jag måste leva med resten av livet, jag minns en morgon när jag satt med barnen runt bordet Viggo var sur och Vilton skrek, Wilma var ledsen och Villem låg i vagnen och grät och jag försökte vara alla till lagt, göra smörgås till pojkarna samtidigt som jag skulle mata Wilma med gröt, Och Villem låg i vagnen, jag sprang och tog upp honom och la bröstet till så han fick bli mätt men det passade inte och Wilma blev sur och skrek för att jag tog upp honom, då funderade jag på vad jag hade gett mig själv in på. Om jag bara skulle ge upp och lämna bort barnen, totalt slut i kroppen med värk i rygg samtidigt som 4 barn skrek och var arga och bråkade. Usch jag har så dåligt samvete för att jag tänkte så, tänk om gud straffade mig just då och där, han kanske tyckte att jag var en dålig mamma.

Så trött på att beskylla mig själv, men vad gör man. Det finns ju ingen annan man kan lägga skulden på.
Jag önska bara att man kunde få en förklaring på allt. . .

Jag älskar mina.