Nytt kök beställt nu, känns så jäkla gott.
Dock får vi köra på spisplattor tills slutet av Juni ;)

 

 

Jag är dålig på att uppdatera, men idag kör jag ett inlägg.
På morsdag, den började fint med 3 goa ungar som hoppar och myser med oss i sängen.
Gick upp och åt frukost ute på altanen, hamnade sedan i trädgårdens tecken.
Kim sprang runt med röjsågen och jag sprang runt med barnen.
Efter lunch åkte vi och hämtade upp Linda, sedan åkte vi ut till kyrkan och tog lite bilder på barnen,
det är så fint och stilla där, samtidigt passade Linda och Viggo på att gifta sig ;) Viggo var
så stolt så.

Dagen fortsatte i mysandets tecken, åkte till skåpagrillen där vi käkade och avslutade med glass,
vidare hem och fyllde badpolen med vatten så barnen fick svalka av sig . Rejält.

Så idag har vi bara myst, heeela dagen.

Föll i gråt vid fukosten idag då jag tänkte på Villem, att han inte var här hos oss.
Jag tänker på han varje dag varje sekund, men idag gjorde det sådär knivande ont i hjärtat.
Saknar han på varje bild vi tar på barnen ihop, saknar han varje stund. Alla minnen som
kommer bli utan han här, usch det gör så ont att vara en ängla mamma.

Men jag funderar på att göra en liten "minneslund" åt honom här hemma i trädgården.
En rund blomrabatt gjord av sten med en ängel i osv. Har bilden i huvudet så det får bli nästa projekt.
Så fint att ha någonting här hemma, ute. Dit man kan gå och dit barnen kan gå och mysa vid
också.


Usch vad arg jag är, jag är så arg inombords. Vi hade ett par vänner hemma hos oss igår, Linda
en av våra vänner har ett inspelat ljud på sin telefon från när vi var ca 15år där jag skrattar som en jubelidiot, vi lyssnar och så säger min andra bästavän Emelie "åh det där skrattet var längesen man hörde"
Och jag håller verkligen med henne, det var verkligen sååå länge sedan jag kunde skratta åt något
utan att få dåligt samvete. Skratta hämningslöst utan att höra den där rösten inomborde "det där var roligt Mia, skratta nu. .Nej skratta inte det var skit tråkigt" . . . Hmm. Visst skrattar jag ibland, men det är aldrig så att jag inte får dåligt samvete för det.

Kul va? .

Det dröjer nog, jag kan inte tro på att det blir lättare, det känns som att det var igår du dog. Varje dag känns som igår. . .1 dag närmare din ettårsdag, då ska vi skratta och vara glada eftersom din storasyster fyller 2år. Men hur ska man kunna glädjas när du också skulle fyllt år då. Alla dessa datum, alla år utan dig. . Hur orkar man stå ut ? . Kroppen är verkligen otroligt som står ut.

Jag är glad över tillvaron och glädjer mig över småsaker, sånt som var så litet innan är verkligen såå mycket större. Fort kan det försvinna och i allt detta med att förlora Villem så öppnades en sida hos mig där jag kan glädja mig över små ting. Sånt jag gav blanka fan i innan, Disken kan vänta bara jag får se barnen göra färdigt det dom tycker är så roligt, jag behöver inte springa runt som en dåre och plocka och städa heela tiden, istället blir det mer tid med barnen. Ex ex. . Dock är jag sur oofta, och vet att jag är arg på någonting som inte finns.
Det får ta sin tid att acceptera om man nu någonsin gör det.

Godnatt.

 

Jag fick hålla dig inatt, först död sedan levande. . . .

Vi var på förlossningen där vi fick dig, men ut kommer du utan andning och du blir dödsförklarad på plats.
Jag och Kim går in i det rummet där vi ska säga hej då till dig i, När jag kollar på dig börjar du helt

plötsligt hosta och din blågråa färg blir till rosenröd. Din bröstkorg går upp och ner "OCH DU ANDAS"
du andade och jag skrek på personalen att du andades och jag gick runt med dig i min famn länge länge. .
Tills jag vaknar av att dina syskon gör hyss på nedervåningen! . .

Jag önska bara så att drömmen fortsatte, Var du och hälsade på mig inatt? . .

Denna dagen vill jag bara glömma, jag har flera gånger sagt till både min mamma och syster att det känns som att det ska börja brinna i huset någon gång. Känslan i kroppen gör att jag ryser, Idag inträffade nog den där jävla branden. . .Jag står inne på toaletten för att fixa mig innan vi ska åka till Ikea, plötsligt kommer Vilton in till mig och säger att hela huset brinner upp!. Jag frågar vad han menar och han svarar ja mamma köket!. Jag går in i köket och upptäcker att spisen brinner och spisvantarna samt kökshandukarna står i brand upp mot väggen och upp på fläkten. Jag drar åt mig de brinnande sakerna och försöker så gott jag kan i all panik släcka branden tillsammans med Kim som jag ropat på. Vi fick släckt branden, dock ser jag att jag bränt hela pekfingret samt långfingret. Först var det bara vitt skrynklig hud, Nu är det stoora blåsor och ömt.
Är så glad över att det gick så bra som det gjorde, och att vi var vakna när det började brinna annars hade det slutat hur som helst. Samtidigt som jag börjar bli riktigt rädd för mig själv då allt jag känner och berättar för min mamma och syster och Kim inträffar. .
Samma var ju när Villem levde, jag kände hela tiden att jag saknade något, att jag letade efter något och jag hade den där jobbiga känslan i magen. När Villem gick bort fick jag den känslan igen och antar att jag borde förstått, Jag gick aldrig och tog upp Villem på morgonen om Kim var hemma och kunde ta upp honom efter nattsömnen, när Kim var ute på jobb väntade jag oftast tills jag hörde honom vakna först då kunde jag plocka upp honom. .Som att jag undermedvetet kände på mig att något skulle hända.

Nej inatt vet jag inte hur jag kommer sova, då hela kroppen är orolig :( Usch! .

Jag älskar min fina familj och våran egna lilla ängel <3

 Jag minns, jag kommer aldig glömma.
Den där dagen vi åkte ner till Näl för att få reda på vad det var som utlöste våran sons död.
Mitt hjärta slog så hårt i kroppen och varenda steg i den där långa korridoren tycktes aldrig ta slut.
Jag minns att jag ville sjunka igenom golvet och förvandlas till vatten för att sedan rinna ut
i avloppet och försvinna.

Det var en fullt frisk bebis som dog. Han hade en liten virusinfektion i näsan men inget som kunde utlösa
hans död. .Fick vi förklarat! .
 - Det är ca 2 barn per år som dör i psd här på Näl, eran son var den andra. Så det stämmer ganska bra!
Jag satt i chokk, kipade efter andan men försökte FORTFARANDE vara stark. . Hur tänker man egentligen?. .
Kollade på Kim, kollade runt mig. Såg hur kvinnan framför mig kollade medlidande på oss. Och försökte nästan
sätta sig in i hur vi hade det - För hon hade faktiskt också barn hemma.

Jag var illamående och allt vi pratade om var hur vi såg ut när vi kom in den 27 september, hur livet hade fortsatt efter våran sons död. Om vi behövde någon att prata med, inte för att det fanns så mycket hjälp att få just där. . .Men om vi ringde vårdcentralen i den komun vi befinner oss i så kunde vi få hjälp. . . Om VI ringde ja!
Och hur ofta ringer man själv när man ligger på botten och "ber om hjälp". .

Jag minns att läkaren som tog emot oss den 27 september , en kall gubbe med hjärtat på fel plats satt på min höger sida mitt emot mig. Det var han som försökte inse för oss att vi inte var ensamma om denna händelse, utan det finns några fler drabbade. "men på näl är det bara 2 familjer per år som drabbas och vi är den andra familjen" Som att det var till någon tröst att vi var andra familjen av tusentalsbarn som drabbats av detta. .

I november ringde Polisen från Trollhättan eller om det var Åmål och frågade om vi ville ha hemskickat papprena från Villems undersökning i Gbg på obduktionen. Vi tackade Nej. .Vad får vi ut av det?. Jag blir illamående av bara tanken på det. Vad han/hon gjorde med våran son. .Hur ensam han var i den där iskalla kylen. Spy vill jag göra.


Jag vill rensa mina tankar lite, och idag har mina tankar gått runt just denna dagen. .Hur fort allt går, att jag är trött för det mesta men fortsätter liite till. .En dag i taget! .