Idag
Insamling i Villems namn.
Har nu skapat en insamling i Villems namn, http://www.solvanda.nu/insamlingar/till-minne-av-varan-lilleman-villem
Där har ni om ni skulle vilja bidra med en hjälpande hand till forskning kring spädbarnsdöd.
<3 Älskade lille Villem, vilken saknad vi har efter dig ! <3
Där har ni om ni skulle vilja bidra med en hjälpande hand till forskning kring spädbarnsdöd.
<3 Älskade lille Villem, vilken saknad vi har efter dig ! <3
20:39
I not only lost a child
I lost a piece of my heart.
I will not stay silent so that
you can stay comfortable.
I will speak my child`s name
until i can no longer speak!
I lost a piece of my heart.
I will not stay silent so that
you can stay comfortable.
I will speak my child`s name
until i can no longer speak!
Åh vill bara spy galla på varenda människa som kan leva ett liv med små saker att må dåligt över.
Jag önskar så att jag också fick fortsätta leva så, att gnälla över små saker istället för att
tro att jag är påväg att bli dum i huvudet.
Hur kul är det med en mamma som helt plötsligt bara ställer sig i köket och gråter?
Jag försöker inte smitta av mig, men barnen är allt för smarta. Dom vet när jag är ledsen och varför,
dom vet vad dom ska säga. Ska verkligen en 4åring behöva gå igenom att trösta sin mamma? . . .
Vilken hjälp man fick, Vilket stöd.
Hela min familj har vart gudomliga i våran strävan efter rätt väg, men dom är inte utförda till att jobba med oss.
Det finns människor som får betalt för det, varför blev inte vi erbjudna den hjälpen istället för att behöva be om den? . Nu känns det lite hipphapp om vi ens behöver då vi klarat oss så bra utan.
Men har inte alla som mister ett barn rätt att få hjälp på en gång?
Istället för att det ska kunna gå ett tag så man själv inser att man kanske är i behov av det.
Usch vilken skit dag!
Jag önskar så att jag också fick fortsätta leva så, att gnälla över små saker istället för att
tro att jag är påväg att bli dum i huvudet.
Hur kul är det med en mamma som helt plötsligt bara ställer sig i köket och gråter?
Jag försöker inte smitta av mig, men barnen är allt för smarta. Dom vet när jag är ledsen och varför,
dom vet vad dom ska säga. Ska verkligen en 4åring behöva gå igenom att trösta sin mamma? . . .
Vilken hjälp man fick, Vilket stöd.
Hela min familj har vart gudomliga i våran strävan efter rätt väg, men dom är inte utförda till att jobba med oss.
Det finns människor som får betalt för det, varför blev inte vi erbjudna den hjälpen istället för att behöva be om den? . Nu känns det lite hipphapp om vi ens behöver då vi klarat oss så bra utan.
Men har inte alla som mister ett barn rätt att få hjälp på en gång?
Istället för att det ska kunna gå ett tag så man själv inser att man kanske är i behov av det.
Usch vilken skit dag!
Det sägs . . .
Det sägs att tiden läker alla sår, Jag kan inte hålla mer. Just nu är jag nere i en svacka igen, där jag saknar min gosse så otroligt mycket. Känslan av hopplöshet, hur ont det gör i varje andetag. Klumpen i halsen som bara vill trängas fram i tårar. Tyngden i bröstet.
Jag känner mig ledsen arg och besviken på livet, här sitter jag med en sambo och 3 barn i livet och ska vara glad för det jag har. Visst är jag det men sorgen efter Villem äter upp mig inifrån ändå. Jag sitter här gravid och funderar på varför jag är gravid igen med ett till barn när vi kunde få behålla Villem? . Så mycket ärligheter som kommer ut och som jag inte direkt pratar öppet om...
I Januari ska jag träffa en psykolog för första gången sedan Villem flög till himlen, nästan 1,5 år senare.
Det är för jävligt samtidigt som jag tror att det kan hjälpa mig en bit i mitt tänkande. Som det är just nu har jag svårt att inse att jag faktiskt bär ett barn i magen, jag har svårt att ta till mig graviditeten även om jag vet att jag är gravid. Jag har svårt att sätta känslor och kanske knyta känslor till barnet då jag antagligen är rädd för att få för starka band om det skulle drabba oss igen.
Jag känner mig ledsen arg och besviken på livet, här sitter jag med en sambo och 3 barn i livet och ska vara glad för det jag har. Visst är jag det men sorgen efter Villem äter upp mig inifrån ändå. Jag sitter här gravid och funderar på varför jag är gravid igen med ett till barn när vi kunde få behålla Villem? . Så mycket ärligheter som kommer ut och som jag inte direkt pratar öppet om...
I Januari ska jag träffa en psykolog för första gången sedan Villem flög till himlen, nästan 1,5 år senare.
Det är för jävligt samtidigt som jag tror att det kan hjälpa mig en bit i mitt tänkande. Som det är just nu har jag svårt att inse att jag faktiskt bär ett barn i magen, jag har svårt att ta till mig graviditeten även om jag vet att jag är gravid. Jag har svårt att sätta känslor och kanske knyta känslor till barnet då jag antagligen är rädd för att få för starka band om det skulle drabba oss igen.
Livet är tufft, men jag trodde aldrig att jag skulle få leva ett liv i sorg. Det finns fina dagar också, men tro mig nästan varje dag är stenen där. Och då undrar man faktiskt vad man gjort för att förtjäna detta?.
Barnen, vad har barnen gjort för att förtjäna saknaden efter ett syskon? Att dom kommer leva med att alltid ha ett syskon för lite här nere på jorden. Och i många år framöver kommer dom undra varför precis som nu.
Barnen, vad har barnen gjort för att förtjäna saknaden efter ett syskon? Att dom kommer leva med att alltid ha ett syskon för lite här nere på jorden. Och i många år framöver kommer dom undra varför precis som nu.
" Vid himmelens grind, där blåser en vind
från närmaste stjärna så sval på din kind.
Vid himmelens grind står tofflor på rad,
när barfota änglar går molnpromenad.
I himmelens sal är väggarna blå,
där leker vår herre tittut med de små.
från närmaste stjärna så sval på din kind.
Vid himmelens grind står tofflor på rad,
när barfota änglar går molnpromenad.
I himmelens sal är väggarna blå,
där leker vår herre tittut med de små.
