Det sägs . . .

 
Det sägs att tiden läker alla sår, Jag kan inte hålla mer. Just nu är jag nere i en svacka igen, där jag saknar min gosse så otroligt mycket. Känslan av hopplöshet, hur ont det gör i varje andetag. Klumpen i halsen som bara vill trängas fram i tårar. Tyngden i bröstet.

Jag känner mig ledsen arg och besviken på livet, här sitter jag med en sambo och 3 barn i livet och ska vara glad för det jag har. Visst är jag det men sorgen efter Villem äter upp mig inifrån ändå. Jag sitter här gravid och funderar på varför jag är gravid igen med ett till barn när vi kunde få behålla Villem? . Så mycket ärligheter som kommer ut och som jag inte direkt pratar öppet om...

I Januari ska jag träffa en psykolog för första gången sedan Villem flög till himlen, nästan 1,5 år senare.
Det är för jävligt samtidigt som jag tror att det kan hjälpa mig en bit i mitt tänkande. Som det är just nu har jag svårt att inse att jag faktiskt bär ett barn i magen, jag har svårt att ta till mig graviditeten även om jag vet att jag är gravid. Jag har svårt att sätta känslor och kanske knyta känslor till barnet då jag antagligen är rädd för att få för starka band om det skulle drabba oss igen.
 
Livet är tufft, men jag trodde aldrig att jag skulle få leva ett liv i sorg. Det finns fina dagar också, men tro mig nästan varje dag är stenen där. Och då undrar man faktiskt vad man gjort för att förtjäna detta?.
Barnen, vad har barnen gjort för att förtjäna saknaden efter ett syskon? Att dom kommer leva med att alltid ha ett syskon för lite här nere på jorden. Och i många år framöver kommer dom undra varför precis som nu.

" Vid himmelens grind, där blåser en vind
från närmaste stjärna så sval på din kind.

Vid himmelens grind står tofflor på rad,
när barfota änglar går molnpromenad.

I himmelens sal är väggarna blå,
där leker vår herre tittut med de små.
 
 
 
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0