Den där dagen. . .
Jag minns, jag kommer aldig glömma.
Den där dagen vi åkte ner till Näl för att få reda på vad det var som utlöste våran sons död.
Mitt hjärta slog så hårt i kroppen och varenda steg i den där långa korridoren tycktes aldrig ta slut.
Jag minns att jag ville sjunka igenom golvet och förvandlas till vatten för att sedan rinna ut
i avloppet och försvinna.
Det var en fullt frisk bebis som dog. Han hade en liten virusinfektion i näsan men inget som kunde utlösa
hans död. .Fick vi förklarat! .
- Det är ca 2 barn per år som dör i psd här på Näl, eran son var den andra. Så det stämmer ganska bra!
Jag satt i chokk, kipade efter andan men försökte FORTFARANDE vara stark. . Hur tänker man egentligen?. .
Kollade på Kim, kollade runt mig. Såg hur kvinnan framför mig kollade medlidande på oss. Och försökte nästan
sätta sig in i hur vi hade det - För hon hade faktiskt också barn hemma.
Jag var illamående och allt vi pratade om var hur vi såg ut när vi kom in den 27 september, hur livet hade fortsatt efter våran sons död. Om vi behövde någon att prata med, inte för att det fanns så mycket hjälp att få just där. . .Men om vi ringde vårdcentralen i den komun vi befinner oss i så kunde vi få hjälp. . . Om VI ringde ja!
Och hur ofta ringer man själv när man ligger på botten och "ber om hjälp". .
Jag minns att läkaren som tog emot oss den 27 september , en kall gubbe med hjärtat på fel plats satt på min höger sida mitt emot mig. Det var han som försökte inse för oss att vi inte var ensamma om denna händelse, utan det finns några fler drabbade. "men på näl är det bara 2 familjer per år som drabbas och vi är den andra familjen" Som att det var till någon tröst att vi var andra familjen av tusentalsbarn som drabbats av detta. .
I november ringde Polisen från Trollhättan eller om det var Åmål och frågade om vi ville ha hemskickat papprena från Villems undersökning i Gbg på obduktionen. Vi tackade Nej. .Vad får vi ut av det?. Jag blir illamående av bara tanken på det. Vad han/hon gjorde med våran son. .Hur ensam han var i den där iskalla kylen. Spy vill jag göra.
Jag vill rensa mina tankar lite, och idag har mina tankar gått runt just denna dagen. .Hur fort allt går, att jag är trött för det mesta men fortsätter liite till. .En dag i taget! .
Den där dagen vi åkte ner till Näl för att få reda på vad det var som utlöste våran sons död.
Mitt hjärta slog så hårt i kroppen och varenda steg i den där långa korridoren tycktes aldrig ta slut.
Jag minns att jag ville sjunka igenom golvet och förvandlas till vatten för att sedan rinna ut
i avloppet och försvinna.
Det var en fullt frisk bebis som dog. Han hade en liten virusinfektion i näsan men inget som kunde utlösa
hans död. .Fick vi förklarat! .
- Det är ca 2 barn per år som dör i psd här på Näl, eran son var den andra. Så det stämmer ganska bra!
Jag satt i chokk, kipade efter andan men försökte FORTFARANDE vara stark. . Hur tänker man egentligen?. .
Kollade på Kim, kollade runt mig. Såg hur kvinnan framför mig kollade medlidande på oss. Och försökte nästan
sätta sig in i hur vi hade det - För hon hade faktiskt också barn hemma.
Jag var illamående och allt vi pratade om var hur vi såg ut när vi kom in den 27 september, hur livet hade fortsatt efter våran sons död. Om vi behövde någon att prata med, inte för att det fanns så mycket hjälp att få just där. . .Men om vi ringde vårdcentralen i den komun vi befinner oss i så kunde vi få hjälp. . . Om VI ringde ja!
Och hur ofta ringer man själv när man ligger på botten och "ber om hjälp". .
Jag minns att läkaren som tog emot oss den 27 september , en kall gubbe med hjärtat på fel plats satt på min höger sida mitt emot mig. Det var han som försökte inse för oss att vi inte var ensamma om denna händelse, utan det finns några fler drabbade. "men på näl är det bara 2 familjer per år som drabbas och vi är den andra familjen" Som att det var till någon tröst att vi var andra familjen av tusentalsbarn som drabbats av detta. .
I november ringde Polisen från Trollhättan eller om det var Åmål och frågade om vi ville ha hemskickat papprena från Villems undersökning i Gbg på obduktionen. Vi tackade Nej. .Vad får vi ut av det?. Jag blir illamående av bara tanken på det. Vad han/hon gjorde med våran son. .Hur ensam han var i den där iskalla kylen. Spy vill jag göra.
Jag vill rensa mina tankar lite, och idag har mina tankar gått runt just denna dagen. .Hur fort allt går, att jag är trött för det mesta men fortsätter liite till. .En dag i taget! .
Kommentarer
Trackback
