Dåligt samvete
Jahapp då ligger man här i sängen med världens ångest, jag hoppas jag står ut.
Inatt ska jag sova själv igen för 3e gången på snart 9 månader. Det är inte mörkret jag är rädd för,
det är att vakna upp ensam och kanske hitta något av barnen livlöst. Jag kan inte
slå bort tanken med att det "händer inte mig" det har redan hänt en gång. Eller att kanske tänka
"det händer inte samma person 2 gånger" . . Pf varför skulle det inte kunna.
Och att sedan följa många andra mammor och pappor på deras resa med barn som inte längre finns
gör det bara svårare eftersom jag idag vet att det inte bara finns psd utan det finns pd också, många mammor <
Inatt ska jag sova själv igen för 3e gången på snart 9 månader. Det är inte mörkret jag är rädd för,
det är att vakna upp ensam och kanske hitta något av barnen livlöst. Jag kan inte
slå bort tanken med att det "händer inte mig" det har redan hänt en gång. Eller att kanske tänka
"det händer inte samma person 2 gånger" . . Pf varför skulle det inte kunna.
Och att sedan följa många andra mammor och pappor på deras resa med barn som inte längre finns
gör det bara svårare eftersom jag idag vet att det inte bara finns psd utan det finns pd också, många mammor <
jag följer har förlorat sina barn betydligt äldre än spädbarn, vid ca 1 år till 4 års ålder har dom somnat och
aldrig mer vaknat. Det gör mig panikslagen. . . Och det är just det jag är rädd för.
Livet är så skört, jag längtar så tills jag kan sluta leva bara för andra.
Jag längtar så tills jag kan känna mig levande igen.
Det går inte en minut, inte en enda minut!..Så skönt att jag kan ventilera mig här då jag inte känner mig stark
nog att ventilera ut hos någon annan.
Jag ser andra barn i Villems ålder, tänk så mycket jag missar. Allt det där med lära sig sitta, lära sig resa sig upp,krypa,gå. Äta själv. . . .Det känns som slag mot bröstet.
Och dåligt samvete har jag också som jag måste leva med resten av livet, jag minns en morgon när jag satt med barnen runt bordet Viggo var sur och Vilton skrek, Wilma var ledsen och Villem låg i vagnen och grät och jag försökte vara alla till lagt, göra smörgås till pojkarna samtidigt som jag skulle mata Wilma med gröt, Och Villem låg i vagnen, jag sprang och tog upp honom och la bröstet till så han fick bli mätt men det passade inte och Wilma blev sur och skrek för att jag tog upp honom, då funderade jag på vad jag hade gett mig själv in på. Om jag bara skulle ge upp och lämna bort barnen, totalt slut i kroppen med värk i rygg samtidigt som 4 barn skrek och var arga och bråkade. Usch jag har så dåligt samvete för att jag tänkte så, tänk om gud straffade mig just då och där, han kanske tyckte att jag var en dålig mamma.
Så trött på att beskylla mig själv, men vad gör man. Det finns ju ingen annan man kan lägga skulden på.
Jag önska bara att man kunde få en förklaring på allt. . .
Jag älskar mina.
aldrig mer vaknat. Det gör mig panikslagen. . . Och det är just det jag är rädd för.
Livet är så skört, jag längtar så tills jag kan sluta leva bara för andra.
Jag längtar så tills jag kan känna mig levande igen.
Det går inte en minut, inte en enda minut!..Så skönt att jag kan ventilera mig här då jag inte känner mig stark
nog att ventilera ut hos någon annan.
Jag ser andra barn i Villems ålder, tänk så mycket jag missar. Allt det där med lära sig sitta, lära sig resa sig upp,krypa,gå. Äta själv. . . .Det känns som slag mot bröstet.
Och dåligt samvete har jag också som jag måste leva med resten av livet, jag minns en morgon när jag satt med barnen runt bordet Viggo var sur och Vilton skrek, Wilma var ledsen och Villem låg i vagnen och grät och jag försökte vara alla till lagt, göra smörgås till pojkarna samtidigt som jag skulle mata Wilma med gröt, Och Villem låg i vagnen, jag sprang och tog upp honom och la bröstet till så han fick bli mätt men det passade inte och Wilma blev sur och skrek för att jag tog upp honom, då funderade jag på vad jag hade gett mig själv in på. Om jag bara skulle ge upp och lämna bort barnen, totalt slut i kroppen med värk i rygg samtidigt som 4 barn skrek och var arga och bråkade. Usch jag har så dåligt samvete för att jag tänkte så, tänk om gud straffade mig just då och där, han kanske tyckte att jag var en dålig mamma.
Så trött på att beskylla mig själv, men vad gör man. Det finns ju ingen annan man kan lägga skulden på.
Jag önska bara att man kunde få en förklaring på allt. . .
Jag älskar mina.
Kommentarer
Camilla
<3
SykesJenny
Självklart är det inte ditt fel på något vis Mia att det blev som du blev, du måste sluta tänka så.
ALLA tänker nog ibland att man skulle vilja skänka barnen på blocket eller att man funderar på vad man gett sig in på, outtalade önskningar som man bara känner för stunden men egentligen inte vill ska hända i verkligheten. Precis som när man är skitförbannad på sin sambo och hoppas att han ALDRIG MER KOMMER TILLBAKA! .. det vill man ju förstås att han gör när man sedan lugnat ner sig, eller hur? Så det är inte för att du den morgonen eller någon annan dag tänkte så.
Petra
Du är fruktansvärt stark <3
Trackback
