Jag hade aldrig kunnat föreställa mig, för vem sitter och planerar sitt barns begravning.
Men vi var tvugna, känslan när man inte förstår ett skit samtidigt som livet rinner ur händerna på en.
Hur det känns när man sitter på begravningsbyrån där vi ska bestämma musik, annons, kista,
och man är ändå inte där. På något konstigt sätt, gjorde vi det. Även om vi inte var där.

Jag kollade dikter i en bok, men det fanns ingen som riktigt passade. Ingen passade riktigt för jag hade
svårt att förstå att vi satt och planerade för våran lille sons begravning. Han som föddes perfekt, hade stilla
somnat in under natten när vi alla låg och sov.

Och jag har så jobbigt med att veta att jag inte vaknade upp, att jag inte märkte att något var fel.
Hur många timmar som måste ha gått 3-4 timmar, har vi sovit men inte vaknat av att han slutat andas.
Och jag minns hur jag på morgonen tänkte att jag var utvilad och att Villem måste ha sovit gott inatt.
Busade lite med Viggo och Vilton som kommit ner på morgonen och inte ens då kollade jag till Villem.
Tog kanske 15min efter att vi vaknat som Kim tog upp våran kalla blåa lilla ängla son, och i den sekunden
föll hela mitt liv ner på botten.

Jag minns hur jag fick höra Tiden läker alla sår, eller att "nu ska ni väll inte ha fler barn då Villem aldrig kommer kunna ersättas ändå. Hade jag velat ha ett till barn så hade det absolut inte vart för att ersätta Villem, den tanken kan aldrig slå oss föräldrar som förlorat ett barn det är bara idiotiska människor som aldrig kommer uppleva den sorgen som har mage nog att kunna kläcka en sådan dum komentar. Villem kommer alltid vara nr 4 i barnaskaran att säga något annat skulle bara kännas dumt. Han var här och levde med oss i 2 månader, han är en lillebror.
Våran älskade lilla lillebror.

 

Mycket dumt har vi fått höra, vissa som kanske inte tänker till och vissa som säger saker av ren elakhet.
Det är väll bara att gilla läget helt enkelt.