Jag är dålig på att uppdatera, men idag kör jag ett inlägg.
På morsdag, den började fint med 3 goa ungar som hoppar och myser med oss i sängen.
Gick upp och åt frukost ute på altanen, hamnade sedan i trädgårdens tecken.
Kim sprang runt med röjsågen och jag sprang runt med barnen.
Efter lunch åkte vi och hämtade upp Linda, sedan åkte vi ut till kyrkan och tog lite bilder på barnen,
det är så fint och stilla där, samtidigt passade Linda och Viggo på att gifta sig ;) Viggo var
så stolt så.

Dagen fortsatte i mysandets tecken, åkte till skåpagrillen där vi käkade och avslutade med glass,
vidare hem och fyllde badpolen med vatten så barnen fick svalka av sig . Rejält.

Så idag har vi bara myst, heeela dagen.

Föll i gråt vid fukosten idag då jag tänkte på Villem, att han inte var här hos oss.
Jag tänker på han varje dag varje sekund, men idag gjorde det sådär knivande ont i hjärtat.
Saknar han på varje bild vi tar på barnen ihop, saknar han varje stund. Alla minnen som
kommer bli utan han här, usch det gör så ont att vara en ängla mamma.

Men jag funderar på att göra en liten "minneslund" åt honom här hemma i trädgården.
En rund blomrabatt gjord av sten med en ängel i osv. Har bilden i huvudet så det får bli nästa projekt.
Så fint att ha någonting här hemma, ute. Dit man kan gå och dit barnen kan gå och mysa vid
också.


Usch vad arg jag är, jag är så arg inombords. Vi hade ett par vänner hemma hos oss igår, Linda
en av våra vänner har ett inspelat ljud på sin telefon från när vi var ca 15år där jag skrattar som en jubelidiot, vi lyssnar och så säger min andra bästavän Emelie "åh det där skrattet var längesen man hörde"
Och jag håller verkligen med henne, det var verkligen sååå länge sedan jag kunde skratta åt något
utan att få dåligt samvete. Skratta hämningslöst utan att höra den där rösten inomborde "det där var roligt Mia, skratta nu. .Nej skratta inte det var skit tråkigt" . . . Hmm. Visst skrattar jag ibland, men det är aldrig så att jag inte får dåligt samvete för det.

Kul va? .

Det dröjer nog, jag kan inte tro på att det blir lättare, det känns som att det var igår du dog. Varje dag känns som igår. . .1 dag närmare din ettårsdag, då ska vi skratta och vara glada eftersom din storasyster fyller 2år. Men hur ska man kunna glädjas när du också skulle fyllt år då. Alla dessa datum, alla år utan dig. . Hur orkar man stå ut ? . Kroppen är verkligen otroligt som står ut.

Jag är glad över tillvaron och glädjer mig över småsaker, sånt som var så litet innan är verkligen såå mycket större. Fort kan det försvinna och i allt detta med att förlora Villem så öppnades en sida hos mig där jag kan glädja mig över små ting. Sånt jag gav blanka fan i innan, Disken kan vänta bara jag får se barnen göra färdigt det dom tycker är så roligt, jag behöver inte springa runt som en dåre och plocka och städa heela tiden, istället blir det mer tid med barnen. Ex ex. . Dock är jag sur oofta, och vet att jag är arg på någonting som inte finns.
Det får ta sin tid att acceptera om man nu någonsin gör det.

Godnatt.

 

Jag fick hålla dig inatt, först död sedan levande. . . .

Vi var på förlossningen där vi fick dig, men ut kommer du utan andning och du blir dödsförklarad på plats.
Jag och Kim går in i det rummet där vi ska säga hej då till dig i, När jag kollar på dig börjar du helt

plötsligt hosta och din blågråa färg blir till rosenröd. Din bröstkorg går upp och ner "OCH DU ANDAS"
du andade och jag skrek på personalen att du andades och jag gick runt med dig i min famn länge länge. .
Tills jag vaknar av att dina syskon gör hyss på nedervåningen! . .

Jag önska bara så att drömmen fortsatte, Var du och hälsade på mig inatt? . .

Denna dagen vill jag bara glömma, jag har flera gånger sagt till både min mamma och syster att det känns som att det ska börja brinna i huset någon gång. Känslan i kroppen gör att jag ryser, Idag inträffade nog den där jävla branden. . .Jag står inne på toaletten för att fixa mig innan vi ska åka till Ikea, plötsligt kommer Vilton in till mig och säger att hela huset brinner upp!. Jag frågar vad han menar och han svarar ja mamma köket!. Jag går in i köket och upptäcker att spisen brinner och spisvantarna samt kökshandukarna står i brand upp mot väggen och upp på fläkten. Jag drar åt mig de brinnande sakerna och försöker så gott jag kan i all panik släcka branden tillsammans med Kim som jag ropat på. Vi fick släckt branden, dock ser jag att jag bränt hela pekfingret samt långfingret. Först var det bara vitt skrynklig hud, Nu är det stoora blåsor och ömt.
Är så glad över att det gick så bra som det gjorde, och att vi var vakna när det började brinna annars hade det slutat hur som helst. Samtidigt som jag börjar bli riktigt rädd för mig själv då allt jag känner och berättar för min mamma och syster och Kim inträffar. .
Samma var ju när Villem levde, jag kände hela tiden att jag saknade något, att jag letade efter något och jag hade den där jobbiga känslan i magen. När Villem gick bort fick jag den känslan igen och antar att jag borde förstått, Jag gick aldrig och tog upp Villem på morgonen om Kim var hemma och kunde ta upp honom efter nattsömnen, när Kim var ute på jobb väntade jag oftast tills jag hörde honom vakna först då kunde jag plocka upp honom. .Som att jag undermedvetet kände på mig att något skulle hända.

Nej inatt vet jag inte hur jag kommer sova, då hela kroppen är orolig :( Usch! .

Jag älskar min fina familj och våran egna lilla ängel <3

 Jag minns, jag kommer aldig glömma.
Den där dagen vi åkte ner till Näl för att få reda på vad det var som utlöste våran sons död.
Mitt hjärta slog så hårt i kroppen och varenda steg i den där långa korridoren tycktes aldrig ta slut.
Jag minns att jag ville sjunka igenom golvet och förvandlas till vatten för att sedan rinna ut
i avloppet och försvinna.

Det var en fullt frisk bebis som dog. Han hade en liten virusinfektion i näsan men inget som kunde utlösa
hans död. .Fick vi förklarat! .
 - Det är ca 2 barn per år som dör i psd här på Näl, eran son var den andra. Så det stämmer ganska bra!
Jag satt i chokk, kipade efter andan men försökte FORTFARANDE vara stark. . Hur tänker man egentligen?. .
Kollade på Kim, kollade runt mig. Såg hur kvinnan framför mig kollade medlidande på oss. Och försökte nästan
sätta sig in i hur vi hade det - För hon hade faktiskt också barn hemma.

Jag var illamående och allt vi pratade om var hur vi såg ut när vi kom in den 27 september, hur livet hade fortsatt efter våran sons död. Om vi behövde någon att prata med, inte för att det fanns så mycket hjälp att få just där. . .Men om vi ringde vårdcentralen i den komun vi befinner oss i så kunde vi få hjälp. . . Om VI ringde ja!
Och hur ofta ringer man själv när man ligger på botten och "ber om hjälp". .

Jag minns att läkaren som tog emot oss den 27 september , en kall gubbe med hjärtat på fel plats satt på min höger sida mitt emot mig. Det var han som försökte inse för oss att vi inte var ensamma om denna händelse, utan det finns några fler drabbade. "men på näl är det bara 2 familjer per år som drabbas och vi är den andra familjen" Som att det var till någon tröst att vi var andra familjen av tusentalsbarn som drabbats av detta. .

I november ringde Polisen från Trollhättan eller om det var Åmål och frågade om vi ville ha hemskickat papprena från Villems undersökning i Gbg på obduktionen. Vi tackade Nej. .Vad får vi ut av det?. Jag blir illamående av bara tanken på det. Vad han/hon gjorde med våran son. .Hur ensam han var i den där iskalla kylen. Spy vill jag göra.


Jag vill rensa mina tankar lite, och idag har mina tankar gått runt just denna dagen. .Hur fort allt går, att jag är trött för det mesta men fortsätter liite till. .En dag i taget! .

 

 

 

Åven om jag gråter inombords så ler utsidan, Även om jag skrattar så är hjärtat krossat.
Åven om, det är sånt som andra inte ser !

9 månader blir du idag min lille prins, jag blir så arg på någonting. .Jag har ingen jag kan vara arg på ändå är jag så förbannat arg. Klumpen i halsen ligger där och gnager och bara väntar på att få spricka. Som i förrgår, som igår.

Samma bild i tavlan, samma bilder i datorn. .Inga nya bilder på dina framsteg, aldrig några nya minnen av dig.
Det där livlösa barnet jag höll i, som Kim höll i är starkare än alla andra fina bilder på dig. När jag blundar kommer hela scenen upp som en skräckfilm. Det går inte att förklara, jag vill nog inte förklara. Det gör för ont idag. Det gör ont varje dag men idag gör det sådär extra ont.

Jag är en bra mamma vi är en bra familj, vi förtjänade inte det här. Ingen förtjänar detta. . .

Du är så älskad, jag saknar att hålla om dig Villem.
Det har gått alldeles för länge nu, och jag måste liksom leva med att aldrig mer få se dig.
Aldrigheten är så jobbig, och den där "allting faller isär-känslan" 

Vi möts igen en fin vacker dag, och då lovar jag att ta igen all den tid vi missat tillsammans
här nere mitt lilla ängla barn -v-

 

Visst är det konstigt tänker jag . . .
 - Hur vissa människor åker iväg och handlar, hämtar barnen på dagis eller lagar mat.
Jag ser det som en krossad vardag, det är jobbigt. Vart jag än vänder mig om så
är färgen där eller låten, lukten från en speciell dag. Det gör mig mer levande att se
och känna och lukta mig till döden. Hur nära den ligger oss, att bara genom att gå ut och
hämta posten kan vändas och bli en marddröm "och helt plötsligt är hela livet som en pingpongboll"

Jag ser tecken överallt, annars brukar jag inbilla mig små tecken som gör honom levande för mig.
Hur jag sitter i bilen och plötsligt kommer en fågel emot mig och jag inser att närmare än så kommer jag aldrig komma en ängel. Fina vingar och det enda djuret som kan flyga. .

Men mest av allt tycker jag om att gråta i bilen, där ingen kan se eller nå mig.
Jag är ledsen för att min son är död, jag är ledsen för att hela framtiden slogs i tusen bitar, jag är ledsen för att vi fick planera en begravning åt våran döda son, Jag är ledsen för att jag aldrig kommer få se honom växa upp, Jag är ledsen för att mormor & morfar, farmor & farfar moster fastrar morbröder inte kommer få dela händelser i hans liv som med de andras. Jag är förkrossad över att behöva bli påmind om döden varje dag, Jag är förkrossad över att behöva sakna ett barn i min famn, runt min hals. Mest av allt är jag ledsen över att känna mig utvald, Som att gud tog mitt barn för att jag inte skulle klara av 4 barn. . .

Och jag saknar honom så, jag saknar honom överallt. Lukten av honom, stoltheten över att säga att det är mina barn alla 4a. Men jag vet att gud har tagit ett av dom. HAN TOG ETT AV MINA BARN! och det gör mig galen.

Pustar ut!  

 

 

Jag borde egentligen, men jag orkar inte. . Just nu är min hjärnbalk helt krossad!
Mår jag bra ena stunden så måste något annat sättas åt sidan. Mår jag inte bra så tar jag till mig det tråkiga.
Vad är det med mig? . . . Jag borde skriva rent min uppsats men jag orkar verkligen inte, ändå är det bara renskrivning!.

Igår gjorde jag mina 55 rövövningar, idag är det break inför imorgon då det blir 65 stycken.
En gåtur i morses med sis och Nattis på 5km fick starta dagen idag, så mysigt. Dock lös solen med sin frånvaro.
Imorgon blir det en tur här i Dals-långed sedan ska jag jobba 11-17:00.

Jag kan inte kommentera i din blogg, så jag gör det här ist du är helt otroligt stark och det du skriver i bloggen är så rörande, gripande och väldigt intressant! Tack för att du delar med dig av den här jobbiga resan till alla oss som inte kan förstå eran sorg! Även om det ni går igenom är ofattbart så ger du så mycket perspektiv till mina "problem" och jag tror att alla dina läsare tänker efter varje dag och tar vara på sina närmaste som man tyvärr lätt glömmer och tar för givet. Tusen tack Mia för att du delar det här, du är en inspiration.
/ Lovisa

Jag blir alldeles varm, hela min kväll är gjord.

Samt alla andra som delar både glädje och sorg.
Ni är en fantastisk inspiration till mig som ett bevis på medmänsklighet och förstående.
Även såna man aldrig träffat, det är galet hur en kväll kan vändas till det bättre
av era fina komentarer . <3 All kärlek till er.

 

Jag gjorde mina 55 Squats idag, helt otroligt. Samtidigt som jag och syrran sammanlagt gått en halv mil idag.
Idag har jag känt på träningsvärk i muskler jag inte trodde fanns. . .PUH! . Men men det är ju detta jag behöver, jag orkar mer med barnen och har en sådan positiv inställning.

Får inte glömma bort älskade mamma som var med på en promenad efter jobbet också !
Ikväll kommer sis hit och spenderar kvällen/natten med mig, och imorgon kommer stora hjärtat hem igen . .
Som han är saknad alltså!.

Hotellrum är dessutom bokad inför Ullareds resan jag min syster min mamma och moster ska åka på i Maj .
Så jäkla kul, det behövs verkligen. 70 sätt att tillfredställa en kvinna "69an och en tur till ullared" ;)

Vad ska man säga, ända sedan jag skrev att min positiva inställning börjat komma så har den fortsatt, det kommer svackor men just nu går jag inte inne i ett mörkt rum där allt är besvärligt och jobbigt utan jag får tid att visa mig i ljuset lite.

Snart ryker spiralen också! . .
Spännande va ?, Nej inte speciellt. .Jag klarar inte av den, ont och sticker i livmodern.
Jag orkar inte gå in på det, men ut ska den.

 

 

 

Älskade Villem <3

I hjärtat finns ett rum
som bara är för dig.
Och var jag än tar plats
så finns du här hos mig.

Jag hör din varma röst
som inspelad musik.
Jag lyssnar om igen
för den är helt unik.

I mörker och i ljus
ditt ansikte jag ser.
Ur minnet tar jag fram
de bilder där du ler.

Men bland allt du är för mig
finns något svårt att bära
- min längtan efter dig
när jag inte har dig nära.

 

 Någon som är på ?, 1 dagen idag så mina 50 är gjorda !!!!. . .:)

 

Som sagt, idag tog Malin hand om mig och Stina, såå mysigt och såå himla välbehövligt.
Peeling,handvård,mjukvård,sminkvård (sminktips) kaffe och massor av kärlek.
Det finns få personer som kan komma in i mitt hjärta och ruska om en i storm med bara massor av kärlek
det tackar jag någon för. Att det finns människor med så goda hjärtan. <3 All kärlek till er.

Nu sover barnen, och jag har plockat undan i köket efter kaous av macaroner, korvstroganoff, kläder och massa leksaker, kastruller och plastglas :P . Jaaaa. Det är ett heltids jobb dessa vackra älskade barnen.

Sedan berättade jag ju om den där träningen som jag skulle börja på, JAG har äntligen börjat nu. Inget mer slapp om att jag inte orkar. . .Idag började jag och Madde och var hemma igen 3,5km senare. Helt okej första dag.
Dock måste jag införskaffa mig bättre gåskor då jag fått världens dunder skavsår nu! . .
Så imorgon bitti kör vi igen, 8 lämnas barnen sedan vidare ut. .Jag är så taggad! Och har haft sådan energi idag, dock vill jag ju börja gymma också, hmm finns det någon kunnig i Billingen tro?? .
Vet ju inte vad man gör eller hur man gör med alla redskap?. . :) Haha.

Viggo vill ha 2 bebisar också men det skadade inte om det blev en liten hund heller *

Dom är för goa dessa små älskade barnen, Jag hade bara önskat såå att våran lilleman var här också.
Jag behåller tanken på honom där, han vet att han är såå älskad och saknad.

Puss

 

 

Det ömmar, det svider, varje andetag är jobbigt.
Näsan är täppt, mascaran är utkletad, mitt huvud dunkar.
Darrar, fryser men svettas. .Blodtrycksfall, svimmfärdig.
Illamåeende. . .Tom, det ekar i mig.
Mitt hjärta samlar damm . .

Som en sjukdom, hela kroppen är sjuk.

Ändå måste man fortsätta, jag kunde inte få sjukskrivning.
Men jag orkade inte kämpa då, dem raderade alla dagar
när min son dog, Jag tror jag behövde de dagarna som mest just då.

5000:- för en liten dödsannons i Dalslänningen.
Självklart betalar man det, det var han värd. Men handlar det om att
dom vet att man betalar detta priset och då kan ta så mycket? . .
Inte ens blomdekorationen eller kistan eller likbil fram och tillbaka
från Näl kostade i närheten av den summan.
Hur mycket kostar det att sätta in en bild och skriva en liten Grattis
hälsning ? Hur mycket kostar det att sätta in "välkommen till världen" ? .
Någon som vet?. . Inte är det femtusen väll? . .

 

Detta är något av det
största som irriterat mig, eftersom femtusen är mycket för en liten dikt
i tidningen missta mig inte nu, vi hade lagt hundratusen om det hade kostat
så mycket också, meeeen bara grejjen att det kostade så mycket
när man redan ligger på botten. .Sjukskrivning, indragna sjukpenningsdagar, föräldrapenning.
Barnbidrag. . .Är det just att dom vet att man betalar detta pris ? . Oavsett vad.

Jag tycker iallafall att det är fel, tänk de som inte har dessa pengar men ändå vill
hedra och skriva en sista hälsning :,( Usch!

Så mycket som kan göras annolunda ! . 

Du är så saknad min son, vi tänker på dig varje dag <3

 

 

Barnen sover nu, jag är seg i colan. . .
Körde precis en omgång med plankan, och dessutom betalat 2 räkningar som kom idag.
Slängt in 2 maskiner med tvätt, så nu förtjänar jag soffläge.

Jag vill åka till Villems grav men jag vågar inte. Nu har jag vart ganska bra i huvudet ca 2 dagar och vill inte förstöra mitt arbete med att trycka ner det igen. Jag hoppas så att någon av er i min familj är ute och tänder ljus.
Det gör ont !

Älskar mina fina, saknar min sambo som snart kommer hem <3

 

Ny dag nya möjligheter, idag har jag sjungit på jobbet "ja jag sjöng" :) . . Solen har värmt och dagen i allmänhet
har varit bra..Jag höll på att falla dit, när vi kom hem. Innanför dörren!
Jävla dörr, jävla väggar! Ett tag var jag inne på att det var ett ont hus vi flyttat till, ett ont hus som skulle ta död på alla våra barn.

Men idag, när jag kom innanför dörren höll jag på att bli förbannad såfort jag tog steget in, JAG hejdade mig ett slag och tänkte "så fort du tänker på att det är huset som gör dig förbannad så tänk på något annat" och det fungerade.
Jag fick barnen i säng, överfört pengar och nu sitter jag här i soffan och förundras över att man kan bli så förbannad på ett hus, eller så är det just tanken över alla skräckfilmer man sett sedan tonåren. . .

Positivt tänkande nu, jag måste verkligen ta mig framåt. Jag har stått still i 6 månader nu och känner mig inte alls som jag förtjänar att leva, eftersom denna arghet och intensiva långvariga smärtan fortsätter. .Det känns ändå som att "gud/någon" har straffat mig för något. Den tanken kommer nog aldrig försvinna, därimot kanske en vacker dag kommer jag kunna förlita mig på livet igen. Men den dagen känns långt bort, långt långt bort.

Denna intensiva sorgen, har satt spår i mig i min glädje och mitt leende. Min sambo skrev på en bild idag "lee mot vardagen så leer den tillbaka" Så solklart, ju mer jag leer desto bättre mår jag ? eller kanske ? . . . .

Förlåt nu skriver jag i bubblor, Jag menar inte att jag inte förtjänar att leva pgr av att jag är så off. .Men det känns varken som att man lever eller gör någon nytta just nu då allt princip är sååååå långt bort.

Även när vi fick Villem så hade vi planer på att vi ska ha en till, när Villem gick bort så skulle vi aldrig mer utsättas för detta och inte ens en tanke på fler barn, men pö om pö så har vi börjat fundera. Men skulle man våga och skulle man våga om 1 år eller 10 år ? , Det jobbiga kommer ju alltid finnas där, det onda kommer alltid göra ont. Men skulle man våga sova om nätterna ? skulle jag sova på nätterna om 10 år om vi väntade så länge?. Jag tror det är lika jobbigt hur många år som än går . . Villem kommer aldrig kunna ersättas på något vis, han hade ju med största sannolikhet velat ha ett litet syskon, Hur skulle Viggo, Vilton och Wilma ta det om vi skulle planera ett till barn? . Skulle dom va beredda på ett syskon och kanske vara lika rädda för att förlora det? .

Funderingar funderingar funderingar, jag vill inte att någon skriver något elakt nu. Som vissa trådar jag sett på familjeliv ex, som absolut inte kan förstå hur föräldrar som förlorat ett barn ens kan tänka på ett nytt då det är som att ersätta deras döda barn" . Men så är det verkligen inte, Villem var en egen individ vårat fjärde barn och lillebror till 3 fantastiska syskon. Jag skulle aldrig kunna ersätta honom. <3 . Men som sagt vi funderar, vilket vi kan fundera på något år till. Villem kommer alltid fattas oss, han har sin plats här hemma hur långt bort han än är, våran fina fantastiska lilla ängel. Usch vad ledsen jag blir på folk som inte fattar, de kan komma med så slarviga kommentarer som dom inte förstår sig på, då ska man inte yttra sig heller om man inte vet vilket helvete det är att gå igenom.

Ni som läser är fantastiska, jag är glad och förväntansfull varje gång jag kommer in på bloggen då någon fin människa kommenterat något fint eller skrivit en hel roman av fina tröstande ord som verkligen värmer ända in i hjärtat. Ni är guld.

Jag tänkte slänga in några bilder på Viggo och Vilton samt Wilma idag :) . Dem förtjänar en häftig plats i mammas blogg <3

 

 

Jag, madde och barnen satt runt bordet och åt middag samtidigt som vi diskuterade Villems färd till månen.
Vi har pratat mycket med barnen om morgonen då vi hittade Villem efter natten, och Viggo samt Vilton var ju med när han lyftes upp. Viggo pratar gärna om Villem och hur han beskriver den morgonen är så konstigt att höra då jag själv knappt närvara i sinnet. Han berättade iaf för mig och Madde att han var ledsen den morgonen för att Villem var blå på sidan och inte rörde sig eller lät sedan berättade han att när ambulanspersonalen kom

 - Så blåste dom in änglar i Villem och även om ambulansen kom så hade det inte spelat någon roll.
sedan sa han att han hade suttit i dörrkarmen till vårat vardagsrum och vart ledsen medans jag och Kim sprungit runt i panik och förtvivlan.
 - då satt jag där i dörren "och visade" jätte ledsen medans du mamma var arg och skrek, då satt en gubbe och höll om mig hela tiden.

sedan fortsatte han. . .
 - Och Villem sa hejdå till mig på natten!

Mycket mer finns att berätta om vad Viggo sagt och säger om denna morgonen, men att Villem var två denna morgonen håller han fortfarande på och att det var en gubbe som höll om Viggo när han var ledsen när ingen annan var där hos honom håller han också på. Jag blir helt varm i kroppen, tänka sig om det är så att det var någon där för Viggo som inte vi såg och som hade i avsikt att hålla om Viggo och visa han närhet när han behövde det som mest.

 

Sedan berättar han ibland att det finns och kommer en ängel till honom på natten och att han då blir ledsen för då är han rädd för att ängeln ska ta med honom upp till månen där han inte får träffa mamma och pappa.
Jag brukar då säga till honom att ängeln bara är där för att kolla till dom, och att han är snäll.
"Vad ska man svara och säga" Jag kan ju inte direkt säga att det inte finns änglar, då han nog vet mer än vad jag vet. och då berättar jag ju också om att hans tro är fel och min rätt, så jag får helt enkelt bara göra det fint istället.

Goa ungar, tänk så mycket de har fått vara med om. Först glädjas åt en lillebror sedan sörja en lillebror. Och tro mig de har det verkligen jobbigt med att de förlorat sin lillebror. De är så jävla smarta och förstår verkligen allt vi förklarar. Man behöver inte dalta om saker, dom förstår ändå.

Viggo och Vilton säger ibland vid matbordet att det är okej att vara lite ledsen och att Villem kommer aldrig mer tillbaka.
Varför dom säger "lite ledsen" är nog mest för att jag ibland brukar fälla en tår när vi pratar om Villem och att de då frågar om jag är ledsen och jag då svarar "ja mamma är lite ledsen, men det är okej. Man får vara ledsen" så där kommer nog det ifrån.

Åh jag älskar er så mycket Viggo Vilton Wilma Villem <3 Ni är mammas ögonstenar <3

Så att inte någon tar illa vid sig, menar jag inte i mitt senaste inlägg att det är så mycket positivare med canser ex men där finns iallafall hoppet om att överleva. Det är mycket mer acceptabelt att småprata om canser, men det är inte psd då det händer små bebisar och där döden är enda utvägen. 

Så ni inte missuppfattar mig. För det är det sista jag vill, det enda jag egentligen vill på rak arm är att det borde bli något alla vet om (en tjej skrev och fråga mig vad psd är) och hon är själv 5 barnsmamma så någonstans har det ju blivit fel ? . . Eller?. . . Jag tycker iaf att det är hemskt och ingen borde vara med om detta, men det borde bli mer acceptabelt att prata om. Göra reklam om. . ectect..

Nu till något annat, Idag åkte jag och Kim ut till graven för första gången på några veckor. Kände att det var dags nu, så vi köpte med oss fjädrar och ljus, så han skulle få det lite fint till påsk <3 . Samt la vi dit en stor ängel som ligger där nu som Villems farmor köpte <3

Åh det enda jag vill är att ha dig tillbaka, Det är omöjligt - Jag vet. 
Jag och Kim stod vid hans grav förut och pratade om hur han skulle sett ut nu, Och hela tiden tänker man på varför livet är så oerhört grymt för. Vi som precis hade flytit in med att vara 4barns föräldrar, allt flöt på bra. Och sedan en morgon hitta dig livlös utan någon reaktion på att vilja andas igen :,( Det är ofattbart, skrämande och hjärtskärande.

 Jag kan inte med ord förklara paniken och den hjälplöshet man kände, hur chocken förvandlades och man blev som en vandrande robot. Man kunde inte skilja på timmar minuter sekunder. . Helt plötsligt var kvällen där och alla handlade, lagade mat, lekte och busade. Men innanför våran dörr stod tiden still. Inte ens klockvisaren flyttade sig, man var fast i den där sekunden när vårat barn lyfts upp helt kall och stel som en porslinsdocka. Men jag har aldrig sett en sådan fin liten ängel, lätt att skriva nu med tårar som rullar. Men han var fin, han var alltid fin våran lilla prins.