04/04
har varit bra..Jag höll på att falla dit, när vi kom hem. Innanför dörren!
Jävla dörr, jävla väggar! Ett tag var jag inne på att det var ett ont hus vi flyttat till, ett ont hus som skulle ta död på alla våra barn.
Men idag, när jag kom innanför dörren höll jag på att bli förbannad såfort jag tog steget in, JAG hejdade mig ett slag och tänkte "så fort du tänker på att det är huset som gör dig förbannad så tänk på något annat" och det fungerade.
Jag fick barnen i säng, överfört pengar och nu sitter jag här i soffan och förundras över att man kan bli så förbannad på ett hus, eller så är det just tanken över alla skräckfilmer man sett sedan tonåren. . .
Positivt tänkande nu, jag måste verkligen ta mig framåt. Jag har stått still i 6 månader nu och känner mig inte alls som jag förtjänar att leva, eftersom denna arghet och intensiva långvariga smärtan fortsätter. .Det känns ändå som att "gud/någon" har straffat mig för något. Den tanken kommer nog aldrig försvinna, därimot kanske en vacker dag kommer jag kunna förlita mig på livet igen. Men den dagen känns långt bort, långt långt bort.
Denna intensiva sorgen, har satt spår i mig i min glädje och mitt leende. Min sambo skrev på en bild idag "lee mot vardagen så leer den tillbaka" Så solklart, ju mer jag leer desto bättre mår jag ? eller kanske ? . . . .
Förlåt nu skriver jag i bubblor, Jag menar inte att jag inte förtjänar att leva pgr av att jag är så off. .Men det känns varken som att man lever eller gör någon nytta just nu då allt princip är sååååå långt bort.
Även när vi fick Villem så hade vi planer på att vi ska ha en till, när Villem gick bort så skulle vi aldrig mer utsättas för detta och inte ens en tanke på fler barn, men pö om pö så har vi börjat fundera. Men skulle man våga och skulle man våga om 1 år eller 10 år ? , Det jobbiga kommer ju alltid finnas där, det onda kommer alltid göra ont. Men skulle man våga sova om nätterna ? skulle jag sova på nätterna om 10 år om vi väntade så länge?. Jag tror det är lika jobbigt hur många år som än går . . Villem kommer aldrig kunna ersättas på något vis, han hade ju med största sannolikhet velat ha ett litet syskon, Hur skulle Viggo, Vilton och Wilma ta det om vi skulle planera ett till barn? . Skulle dom va beredda på ett syskon och kanske vara lika rädda för att förlora det? .
Funderingar funderingar funderingar, jag vill inte att någon skriver något elakt nu. Som vissa trådar jag sett på familjeliv ex, som absolut inte kan förstå hur föräldrar som förlorat ett barn ens kan tänka på ett nytt då det är som att ersätta deras döda barn" . Men så är det verkligen inte, Villem var en egen individ vårat fjärde barn och lillebror till 3 fantastiska syskon. Jag skulle aldrig kunna ersätta honom. <3 . Men som sagt vi funderar, vilket vi kan fundera på något år till. Villem kommer alltid fattas oss, han har sin plats här hemma hur långt bort han än är, våran fina fantastiska lilla ängel. Usch vad ledsen jag blir på folk som inte fattar, de kan komma med så slarviga kommentarer som dom inte förstår sig på, då ska man inte yttra sig heller om man inte vet vilket helvete det är att gå igenom.
Ni som läser är fantastiska, jag är glad och förväntansfull varje gång jag kommer in på bloggen då någon fin människa kommenterat något fint eller skrivit en hel roman av fina tröstande ord som verkligen värmer ända in i hjärtat. Ni är guld.
Jag tänkte slänga in några bilder på Viggo och Vilton samt Wilma idag :) . Dem förtjänar en häftig plats i mammas blogg <3
Vilton som liten .
Viggo liten .
Vilton glad bebis :)
V
Viggos första ridtur :)
<3
Så fina barn du har :)
Käämpa på <3 tycker du verkar va en helt underbar o skit bra mamma o de är så jävla starkt av dig att kunna öppna dig som du gör om alla känslor och skriva om villem o allt <3 själv sitter ja o tjuter så fort du nämner honom <3 så jävla sorgligt o hemskt :( kan inte fatta att de kan hända :( o du man kan ju aldrig ha för många barn :) dom e underbara dom små liven <3 o de andra folk inte fattar är ju de att har man 4 barn som du o en flyger till månen (ett helt underbart sätt att uttrycka det) man har ju fortfarande 4 barn o vill bara ha ett femte.. Förstår rädslan men man ska ändå inte frukta livet :) o du ta absolut ingen skit från andra ;) du vet bäst vad som händer o sker i ditt liv ;)
Vilken vettig människa som helst inser att det inte handlar om att ersätta ett barn för vilken människa som helst förstår att det inte går. Och dom som inte begriper det är inte värda att ägna någon som helst uppmärksamhet om för dom pratar om något dom inte begriper.
Jag kan tänka mig att rädsla att förlora barnet nog hade varit större och oron likså, för ni har gått igenom det en gång. Detsamma gäller nog syskonen. Men ni skulle garanterat ta er igenom det ändå, finns ju mycket stöttning att få igenom MVC där man kan få hjälp att hantera sin egen oro och även barnens.
Jag ser att det finns en annan med mitt namn som skriver här så jag byter till Rödräv så att du inte blandar ihop. Även om det kanske ite gör något, men det kan ju bli rörigt.
Jag ville i alla fall säga att du inte ska bry dig om puckon som skriver och tycker saker fast de inte har gått igenom samma sak. Känn efter tillsammans med Kim och ta beslut efter det. Jag tror det kan bli kämpigt eftersom ni redan nu känner oro för de andra barnen , å andra sidan är ju barn så himla härliga. Villem skulle nog inte haft något emot att ni försökte skaffa ett barn till!
