Inte psyk men sorgsen!
För vem som helst med ett ödmjukt hjärta vet att det tar mer än 6 månader att försöka leva vidare efter sitt barns bortgång. Vissa verkar tro, vissa verkar veta att vi mår bra nu. Men här hemma vid stängda dörrar är allt som för 6 månader sedan, sorgen är kvar.
Jag själv är så jävla arg hela tiden, jag är arg på allt. Jag önska så att mina barn kunde slippa se mamma så arg, och jag försöker förhindra det. Men ändå är jag så arg, och dåligt samvete upp på det. Ibland blir jag så arg på mig själv att jag bara vill försvinna "och nej ni utomstående vet inte hur det är, ni tror väll säkert att bästa stället för mig borde vara på psyk" men jag är inte sjuk jag är bara i en jävla röra. Och nej jag tänker inte ta livet av mig även om jag många gånger har skrivit att jag vill vara död.
Solen värmer i detta oändliga mörker men ljuset är borta, jag kommer alltid leva såhär, med ett barn mindre.
Vi kommer alltid få åka och besöka ett av våra barn vid en gravsten, Vi kommer alltid få gå i säng ovetandes över vart vårat fjärde barn är någonstans.
Nej imorgon är det en ny dag, skolan --> Barnen ska till dagis. Och jag funderar på om jag ska ta mig en gårunda för att rensa tankarna lite till, försöka få ut min arghet genom träning. Det borde väll gå? .
I varjefall så älskar jag min familj så otroligt mycket, ni är det finaste som finns och jag hade inte funnits här utan er <3 Tack för att jag får vara din sambo och mamma till er våra fina barn <3.
Alltid samma bilder alltid samma minnen
Föralltid finns du ristat i mitt hjärta.
Jag älskar dig!.
Fint skrivet Mia. Det e inte lätt av att miss ett av barn. Tycker du e modig som pekar skriva om detta. Starkt av dig tycker jag. // martina
6månader är ingen tid älskade unge , vi sörjer med dig
Hej, jag råkade trilla in på din blogg idag och har läst.
Jag beklagar verkligen din förlust. Jag har själv tre barn och kan knappt tänka mig smärtan att förlora någon av dom, och mina tankar om smärtan kommer nog inte ens i närheten av verkligheten.
Jag känner nästan för att sträcka mig igenom datorn och bara ge dig en stor kram.
En förälder ska aldrig behöva begrava sitt barn, tyvärr så tvingas vissa av oss gå igenom det ändå. Jag önskar dig och de dina all styrka att ta er igenom det här, sorg är fruktansvärt men den blir enklare att bära med tiden, man lär sig leva med den.
Återigen beklagar verkligen eran sorg och önskar dig och din familj allt gott,
