Kämpa
Självklart är inte alla dagar neråt även om ni nästan bara ser detta på bloggen, då jag oftast bara bloggar när jag är ledsen och behöver skriva av mig, men idag slog det mig faktiskt när jag satt på skolan att "jag måste leva så mycket som möjligt nu, och det jag gör ska jag göra dubbelt upp. .Jag ska göra det som Villem hade velat se mig göra och via oss ska han få dela den glädjen. Han hade inte velat se mig ledsen och arg varje dag." .
Detta blev som ett litet ljus i tunneln, vad jag än gör så får jag inte tillbaka honom så varför då inte leva för honom istället, det han inte är med på kan han få uppleva via oss.
Ni kanske inte förstår men det gör inget, så länge jag förstår och accepterar det.
Så idag, idag ska jag ta tag i mitt liv och det som hindrar mig ska jag se förbi och ändå klara det.
Jag hängde nyss upp en hissgardin i köket, bravuu till mig.
Puss.
Vilken härlig inställning, Mia. Jag följer din blogg om dig och din härliga familj. Det senaste halvåret har jag fällt många tårar när jag läst om din kamp. Jag tycker att du är en helt fantastisk person. Så stark! Mitt i all sorg hinner du vara en underbar mamma, sköta ett hem, arbeta, plugga. Det är ofta som jag tänker att hur i all världen orkar hon? Finaste Mia, jag önskar av hela mitt hjärta att du hittar tillbaka till glädjen även om det alltid kommer att finnas en sorg efter lille Villem . Du förtjänar all lycka efter vad du gått igenom. Kram <3
Jag läser och läser. Skräms och tycker synd om, känner mig maktlös och ledsen för din skull.
Jag blev så glad när jag läste detta, att du hittat ett sätt att leva vidare på för Villem och dina andra barn. Heja dig Mia (Nollsson som du alltid envisades med att skriva som lösenord på sykes och sen glömde av haha)!
