. . .
mammor skriver om deras bekymmer, saker dom vill ha svar på m.m . Jag vill bara ta upp en sak som en
mamma tog upp ang "att ta med barnen på en släktings begravning" . .
Denna mamma frågade då om man fick ta med sig sina barn och om det var bra för barnen att vara i en sådan miljö med all sorg och tvivel, Jag tror hon lät sin man/sambo gå istället och stannade själv hemma med barnen.
- När Villem dog så tog vi in barnen i allt vi gjorde (hur små dom än var). Självklart gick vi ju till begravningsbyråån själva och planerade men vi lät dom vara en del så dom visste vad som hände.
Vi var öppna med att Villem dog, att han dog under natten och att hans hjärta slutade slå.
Jag och Kim "planerade" aldrig att inte låta barnen vara med på sitt syskons begravning det var liksom en självklarhet för oss. Många gånger fick vi faktiskt höra (vart ska barnen vara?) eller (ska barnen vara med på begravningen) . . Blev lika stum varje gång eftersom detta var något jag aldrig trodde en människa skulle fråga, Villem var ju en person för oss allihopa även för barnen.
Det slog mig också så att vi sätter såna begränsningar på våra barn jag menar Livet & döden går ju trots allt hand i hand. Barn är ju sååå smarta, ex: Ett barn vet ju vad som ska göras om man hittar en död fågel (den ska grävas ner i sandlådan) Förstår ni? . . Döden är ju något som vi vuxna sätter stopp för hos barn, det är sånt man inte pratar om, det är sånt som barn inte ska veta av. Men det är ju naturligt att människor dör, och varför ska vi sätta stopp och inte visa våra barn att man faktiskt kan vistas i kyrkan utan roligheter som ex dop eller giftermål m.m.
Jag vill bara ha det sagt att mina barn har inte visat ett spår av sorg när dom ser en kyrka utan utbrister mer (Åhh titta, Villems kyrka) . Frågade lite om gropen som kistan hissades ner i, men sen är det tyst. Dom vet att han ligger begravd där men menar mer på att Villem är i himlen, där har han en plats på månen <3 . .
Jag tycker inte det är fel att få med barnen på begravningar då det är så självklart för dom att förstå, även om det är en olustig känsla och en förtvivande miljö att vara i för oss vuxna så gör vi det ju värre för barnen som vi döljer sorgen för. Som sagt livet och döden går ju hand i hand även om det är något vi är väääldigt tysta om och inte pratar högt om.
Jag beklagar så att ni inte fick behålla eran fina Villem! Jag tycker att ni gjorde helt rätt som lät barnen vara med. Vi förlorade vår efterlängtade dotter o lillasyster Nora i magen i v 38+2, de kallar det PSD intrauterint, då de inte har hittat nåt fel. Vi var först tveksamma till att låta barnen träffa henne, men barnen ville o nu är vi så himla glada att vi gjorde det. Barnen fick vara med och planera hennes begravning, en stor rosa rosett på kistan fick hon bl.a. De sörjer ju sitt syskon lika mycket som vi sörjer vårt barn, men jag tror att de som inte behövt uppleva den fruktansvärda sorg som en förlust av ett barn o syskon innebär inte förstår. De tror att det är fruktansvärt för barnen att vara på en begravning, att se de vuxna sörja, men de lever ju med oss och sorgen varje dag. Begravningen upplever jag, att den visade våra döttrar hur mycket vi älskade deras lillasyster och att vi gjorde allt för att hon skulle få det så fint som möjligt. För dem är nu livet och döden naturligt. En erfarenhet som jag önskar att de sluppit, men som jag hoppas gör dem till ännu finare människor i livet än de redan var. Att de lär sig uppskatta livet, för att det inte är självklart. Vi går ofta till graven, och de tycker det är riktigt mysigt för då blåser de såpbubblor för Nora, som vi ställt där. Det är så tråkigt med alla människor som har åsikter om allt man gör när de inte har en aning om vad de pratar om! Har läst många av dina inlägg och ni verkar var en familj med en fantastisk kärlek och värme och det kommer att spegla sig i era barn! Att ni visar att ni älskar, saknar och sörjer deras bror som är i himlen kommer inte skada dem utan snarare stärka dem. Det visar ju bara dem hur mycket ni älskar alla era barn! En stor styrkekram till er<3
Jag beklagar så att ni inte fick behålla eran fina Villem! Jag tycker att ni gjorde helt rätt som lät barnen vara med. Vi förlorade vår efterlängtade dotter o lillasyster Nora i magen i v 38+2, de kallar det PSD intrauterint, då de inte har hittat nåt fel. Vi var först tveksamma till att låta barnen träffa henne, men barnen ville o nu är vi så himla glada att vi gjorde det. Barnen fick vara med och planera hennes begravning, en stor rosa rosett på kistan fick hon bl.a. De sörjer ju sitt syskon lika mycket som vi sörjer vårt barn, men jag tror att de som inte behövt uppleva den fruktansvärda sorg som en förlust av ett barn o syskon innebär inte förstår. De tror att det är fruktansvärt för barnen att vara på en begravning, att se de vuxna sörja, men de lever ju med oss och sorgen varje dag. Begravningen upplever jag, att den visade våra döttrar hur mycket vi älskade deras lillasyster och att vi gjorde allt för att hon skulle få det så fint som möjligt. För dem är nu livet och döden naturligt. En erfarenhet som jag önskar att de sluppit, men som jag hoppas gör dem till ännu finare människor i livet än de redan var. Att de lär sig uppskatta livet, för att det inte är självklart. Vi går ofta till graven, och de tycker det är riktigt mysigt för då blåser de såpbubblor för Nora, som vi ställt där. Det är så tråkigt med alla människor som har åsikter om allt man gör när de inte har en aning om vad de pratar om! Har läst många av dina inlägg och ni verkar var en familj med en fantastisk kärlek och värme och det kommer att spegla sig i era barn! Att ni visar att ni älskar, saknar och sörjer deras bror som är i himlen kommer inte skada dem utan snarare stärka dem. Det visar ju bara dem hur mycket ni älskar alla era barn! En stor styrkekram till er<3
