Till dig som förlorat ditt barn
Jag gick igenom lite papper från köket tidigare i veckan och hittade ett fint papper där det med kursiv stil står
"Till dig som förlorat ditt barn" . Jag öppnade pappret och börjar läsa samtidigt som tårarna rinner och jag börjar inse hur dumt vi blev behandlade nere på Näl av oerfarna människor.
När vi förlorade Villem var allting nytt, jag hade aldrig sett en död människa innan. Aldrig hållt något så annorlunda i mina armar tidigare, och aldrig varit så bortom mig själv som just den dagen.
I just detta ark som jag läst står det väldigt tydligt att vi föräldrar till ett dött barn ska ha tiden att säga farväl, ta bilder och hålla om och hålla i. Att bilder blir ovärderliga minnen, Att man får klä om sitt barn i de kläder man vill han ska ha, ta fotavtryck eller hand, kanske ta en liten snodd med hår för att ha sparat. Att allt detta ska vara i lugn och ro.
Jag tänker på denna dagen varje dag, och jag jämrar mig så över hur illa allting blev. Vi blev in skickade till Villem där dom hade lagt honom fint och prydligt i en insats till en vagn, där låg han i mitten av en säng. Läkarna och sorgeteamet väntade utanför på oss, så vi kände oss väldigt stressade över hela situationen. När vi sitter och håller Villems hand inne i detta kalla rum öppnar sig dörren och läkaren stoppar in huvudet och säger att polisen vill prata med oss. Kim blir förbannad och säger att "vi håller faktiskt på att säga hejdå till våran son här inne" .
Allting kändes så stelt mot vad det hade kunnat bli, Jag eller Kim visste inte om att vi fick ta med släkten för att säga hejdå. Vi var en kropp som bara andades, hur skulle vi kunna fokusera på allt som blev sagt?. Hur skulle vi ha kunnat tänkt på att ta hand och fot avtryck när vi någon timme innan pricis hade förlorat honom?.
Och att ha en minnesstund för Villem, hur skulle vi kunna veta att vi kunde få en sådan ? Vi hade också rätten att få ha en namn-ceremoni, men det var ingen som föreslog det för oss.
Så mycket som jag ångrar, Jag hoppas du vet att vi älskar dig förevigt våran älskade lilleman.
Hade jag jobbat inom sjukvården och fick möta ett sånt här par, hade jag lagt upp detta på bordet så att dom förstod vad man får göra och vad man kan göra. Allting fastnar inte när man just förlorat sitt barn, ena stunden är man lycklig andra stunden kan man förlora fotfästet totalt, och i just dessa ögonblick kan det vara bra att det finns utbildad och kunnig personal som ser innebörden i just ett foto eller omsorgen kring ett fot och hand avtryck. Istället för att föräldrarna ska komma på detta så borde personalen lägga fram att det går att fixa.
Jag ville bara få ur mig lite frustration kring detta, då det är sånt jag ångrar idag att jag aldrig fick reda på att man kunde få göra. När vi hade pratat klart med läkare och sorgeteam samt polisen så blev vi hemskickade och det var det. Där satt vi på en parkbänk jag och Kim och väntade på min mamma som skulle komma och hämta upp oss, med en död son som vi bara lämnade.
Det finns liksom inget mellanting där, i bilen påväg hem från Näl den eftermiddagen kändes det som att vi åkte bil rakt ner till helvetet. Jag har aldrig känt mig så känslokall som den dagen och dagen efter och dagarna efter, Jag älskade ingen, inte ens Viggo Vilton eller Wilma. Jag hade inga känslor och hela jag var tom. Mitt hjärta slog i ett skal.
Nu börjar 1årsdagen närma sig och jag sitter och gråter över hur jag ska klara av den dagen, när jag både måste vara glad över Wilma som fyller 2år och Villem som skulle blivit 1år. . .
"Till dig som förlorat ditt barn" . Jag öppnade pappret och börjar läsa samtidigt som tårarna rinner och jag börjar inse hur dumt vi blev behandlade nere på Näl av oerfarna människor.
När vi förlorade Villem var allting nytt, jag hade aldrig sett en död människa innan. Aldrig hållt något så annorlunda i mina armar tidigare, och aldrig varit så bortom mig själv som just den dagen.
I just detta ark som jag läst står det väldigt tydligt att vi föräldrar till ett dött barn ska ha tiden att säga farväl, ta bilder och hålla om och hålla i. Att bilder blir ovärderliga minnen, Att man får klä om sitt barn i de kläder man vill han ska ha, ta fotavtryck eller hand, kanske ta en liten snodd med hår för att ha sparat. Att allt detta ska vara i lugn och ro.
Jag tänker på denna dagen varje dag, och jag jämrar mig så över hur illa allting blev. Vi blev in skickade till Villem där dom hade lagt honom fint och prydligt i en insats till en vagn, där låg han i mitten av en säng. Läkarna och sorgeteamet väntade utanför på oss, så vi kände oss väldigt stressade över hela situationen. När vi sitter och håller Villems hand inne i detta kalla rum öppnar sig dörren och läkaren stoppar in huvudet och säger att polisen vill prata med oss. Kim blir förbannad och säger att "vi håller faktiskt på att säga hejdå till våran son här inne" .
Allting kändes så stelt mot vad det hade kunnat bli, Jag eller Kim visste inte om att vi fick ta med släkten för att säga hejdå. Vi var en kropp som bara andades, hur skulle vi kunna fokusera på allt som blev sagt?. Hur skulle vi ha kunnat tänkt på att ta hand och fot avtryck när vi någon timme innan pricis hade förlorat honom?.
Och att ha en minnesstund för Villem, hur skulle vi kunna veta att vi kunde få en sådan ? Vi hade också rätten att få ha en namn-ceremoni, men det var ingen som föreslog det för oss.
Så mycket som jag ångrar, Jag hoppas du vet att vi älskar dig förevigt våran älskade lilleman.
Hade jag jobbat inom sjukvården och fick möta ett sånt här par, hade jag lagt upp detta på bordet så att dom förstod vad man får göra och vad man kan göra. Allting fastnar inte när man just förlorat sitt barn, ena stunden är man lycklig andra stunden kan man förlora fotfästet totalt, och i just dessa ögonblick kan det vara bra att det finns utbildad och kunnig personal som ser innebörden i just ett foto eller omsorgen kring ett fot och hand avtryck. Istället för att föräldrarna ska komma på detta så borde personalen lägga fram att det går att fixa.
Jag ville bara få ur mig lite frustration kring detta, då det är sånt jag ångrar idag att jag aldrig fick reda på att man kunde få göra. När vi hade pratat klart med läkare och sorgeteam samt polisen så blev vi hemskickade och det var det. Där satt vi på en parkbänk jag och Kim och väntade på min mamma som skulle komma och hämta upp oss, med en död son som vi bara lämnade.
Det finns liksom inget mellanting där, i bilen påväg hem från Näl den eftermiddagen kändes det som att vi åkte bil rakt ner till helvetet. Jag har aldrig känt mig så känslokall som den dagen och dagen efter och dagarna efter, Jag älskade ingen, inte ens Viggo Vilton eller Wilma. Jag hade inga känslor och hela jag var tom. Mitt hjärta slog i ett skal.
Nu börjar 1årsdagen närma sig och jag sitter och gråter över hur jag ska klara av den dagen, när jag både måste vara glad över Wilma som fyller 2år och Villem som skulle blivit 1år. . .
Kommentarer
Petra
Du är så fruktansvärt stark som orkar skriva om det! Du är verkligen hur jävla stark som helst!!! Massor med kramar ❤
Carro
Första gången jag tittar in sedan du fick Wilma. Det var ett tag sen och vad får jag läsa.. Mina tårar började tårar spruta. Det är så ledsamt! Jag har själv två barn och barnen är ju ens allt! Jag kan inte föreställa mig hur det känns att vara i er situation och behöva begrava sitt barn. Jag kan inte säga något som gör att er sorg känns mindre smärtsam men jag skickar många, många kramar till er! Tänker på er!
Trackback
