Jag önskade.

Publicerat 2012-11-06 11:50:09 i Allmänt
 
Jag önskar inte min värsta fiende detta, saknaden är obeskrivlig. Jag har en son någonstans men jag kan inte se eller röra honom, det enda jag kan göra är att minnas honom. Ibland vill jag bara radera hela hjärnan för att slippa alla känslor alla tankar alla minnen. Och att allt bara var som innan, Så trött hela tiden.
Ni vet den där väntan när man saknar någon och att man snart ska få träffa personen eftersom man längtar så, den känslan bär jag hela tiden men i slutet av känslan måste jag avsluta med att den du väntar på kommer du ALDRIG mer få träffa igen.
 
Det är overkligt på alla möjliga vis, jag vill bara skrika att det är inte såhär det ska vara.
Så rädd att jag ska springa rakt in i betongväggen, falla ner och vägra ta mig upp igen.
I 2 dagar nu skulle jag kunna legat kvar i sängen, allt är ändå tomt. Är jag ledsen måste jag kämpa, är jag glad
får jag dåligt samvete och måste kämpa. Jag kämpar fan hela tiden. Orolig över Viggo Vilton och Wilma
konstant, Jag tror inte det är så konstigt. Så rädd att vi ska förlora dom också, jag vet att vi inte kan vara runt dom 24/7 men oroligheten kommer alltid finnas. Den fanns innan också innan Villem blev en ängel, men nu är det extremt. Jag/vi går upp säkert 5-6 gånger under kvällen/natten för att se så att dom andas.
 
Allt tar bara så fruktansvärt på krafterna, varje andetag är tungt. Man försöker hela tiden, man möter människor med nedsänkta blickar, man gråter i bilen, man kipar efter andan i tvättstugan. Vid matbordet, i sovrummet, i vardagsrummet. tredubbla hjärtslag i panik men lugnet stormar över en, som en förlamning. Jag vill inte ens andas.
Jag vill inte ens finnas idag.

Elakt va ? . Mot mina andra som finns, men jag måste få känna såhär. JAG OOOORKAR INTE MER!

Det enda jag alltid bett om är att ha mina barn i bra förvar, inte ens det kunde du ge mig ! . Det finns ingen tro.

Mamma saknar dig Villem, alla söta små leenden du hann ge oss. Jag är så glad över alla trötta mornar du gav mig alla de dagar du bara var arg och jag fick trösta dig. När du inte ville sova och jag var trött och sa att jag inte orkade, jag är glad över att jag fick alla dagar med dig, Vi tog vara på alla dina dagar eller hur. Jag gav dig all min kärlek, men det var antagligen inte nog för gudjäveln. Jag hoppas det räckte för dig iallafall, jag njuter av att ha dom minnena att blicka tillbaka på iaf.

Du är den vackraste ängel, och jag är säker på att alla andra tar hand om dig där uppe tills vi ses igen <3
 
 
 
Direktlänk, 3 Kommentarer



Kommentarer
Carina

Jag miste min Malin 1994 i sviterna efter en brusten blindtarm när hon var 2 år och 7 månader. Jag känner igen mig så väl i skräcken att mista de andra barnen... Nu har jag en son på 18 år (han var 5 månader när Malin dog) och en son på snart 10 år. Det har gått lång tid, men jag vill fortfarande linda in grabbarna i bomull, men det går ju inte.. Jag har fått jobba hårt med att inte bli överbeskyddande och tycker att jag lyckats rätt bra. Men det känns i hjärtat när äldste drar iväg med bilen.. Men det är ju faktiskt mitt problem och inte deras. Jag hoppas att du har någon bra hjälp i din bearbetning. Varma kramar till dig och din familj <3

2012-11-06 @ 13:11:56
Anonym

Jag förstår dig precis! Sedan vi fick Lillebror (6veckor) har jag samma skräck för att något skall hända honom (andningslarmet på mest hela tiden).
Det finns inga fel i sorgen, alla måste få sörja på sitt sätt! Det är inte elakt, det är så den nya verkligheten är. Det kommer bli bättre, men det kommer ta lååååång tid.
Vår första son dog för ca 2,5 år sedan och det är nu jag börjar bli bättre på att leva med det, det kommer fortfarande stora svackor, men mer sällan och mindre djupa.
Stora varma- styrkekramar till er som fortfarande är i den värsta panik-chocken!
från Fenix's mamma <3

2012-11-06 @ 16:04:58
miranda

Det är absolut inte elakt att känna att man inte orkar mer. Det finns inget bra att säga jag kan inte föreställa mig vad ni går igenom.. kram!

2012-11-07 @ 14:08:44


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0