Vad obduktionen visade.
Ska skriva lite från när vi var nere på Näl den 14e Nov för svaren på varför Villem gick bort men jag börjar med
hur allting kändes den dagen. .
Vaknade och hade en sån ångest i hela kroppen, jag har ångest hela tiden men just denna dagen var den sådär jobbig så jag nästan skakade sönder och skulle rinna ner som en geleklump mellan ränderna till en vattenbrunn.
Försvinna var det enda jag tänkte på, jag ville sluta andas just denna dagen "finns flera dagar jag har lust med detta" men den här dagen var extremt jobbig psykiskt och fysiskt!
Vi lämnade av barnen på dagis och åkte neråt, alla tänkbara tankar fumlade runt i huvudet. Jag och Kim pratade i bilen men jag kändes så himla långt bort, som att jag pratade men i en annan kropp. Jag var helt enkelt inte mig själv, antar att man måste vara någonting annat än bara Mia och Mamma för att orka med en sån här grej, så det var just vad jag var, någonting helt annat.
Så svårt att beskriva, men jag förstår inte hur man klarar av detta ? . Jag förundras hela tiden över hur stark man måste vara i psyket`?. Vad stark en människa är.
Väl nere på Näl, gick vi in genom dom dörrarna vi gick ut för när vi förlorat våran son och all chokk som den dagen vandrade i, Vi gick in i entren och såg mammor med bebisar och ärligtalat så gick jag och tänkte på "undrar vad som har hänt med dom, tänk vad många människor man går förbi som har vart med om så mycket fruktansvärt" Och dom vet ingenting av vad som har hänt oss, dom ser endast oss men inte den smärtan man går runt och bär på.
Vi gick till barnavdelningen där vi skulle mötas upp med Nils och sjukhusprästen, Ironiskt att mötas på barnavdelningen av alla ställen? . Hmm iallafall vi kom in på ett rum och började småprata lite med den finsk/svenska prästen som var ett väldigt stort stöd när vi kom ner till näl under den dagen Villem blev en ängel. Skrattade och log och grinade om vartannat när vi berättade om hur fin begravningen hade varit och hur tacksamma vi är över den vänlighet och omtanke vi fick när vi kom ner den 27/9 .
Nils kommer in i rummet "nils är en barnläkare" samt en till tjej som mötte upp oss när vi förlorat Villem men henne kommer jag inte ihåg namnet på. Diskuterar lite där och kallpratar om allt mellan himmel och jord, är mer eller mindre halvt med under hela konversationen när vi sitter och pratar, sedan säger Nils att han hade pratat med obduktionen nere på sahlgrenska, och dom hade inte hittat någonting på våran fina Villem utan han var en frisk och kry liten grabb men som hade valt att lämna oss i PSD (plötsligspädbarnsdöd) . Tårarna rinner samtidigt som jag försöker visa mig stark, Konstigt att jag försöker visa mig stark när jag är som svagast?, Jag frågar om dom hade kunnat peka ut en tidspunkt under föloppet om när, och Kim frågar om dom inte har en tidsgräns som alla utgår ifrån, men Nils berättade att tidspunkt och hur länge han hade varit borta innan vi fann honom inte kunde sägas, då man inte kollar sånt på barn om det inte vart en olycka som en drunkningolycka eller mord "då måste dom ha en tidspunkt" men inte i detta läget.
Nils berättar också att det fanns ett litet förkylningsvirus i Villems näsa men att detta var av en god sort som inte kunde göra en sån här stor skada, men annars var han en jätte frisk bebis. :(
Så våran fina ängel gick bort och vi kommer aldrig få veta varför.
Jag minns det som igår där du låg på mitt bröst
När du var ledsen eller arg och jag gav dig min tröst
Hur du log på ditt sätt så mitt hjärta slog volt
Vaknade och hade en sån ångest i hela kroppen, jag har ångest hela tiden men just denna dagen var den sådär jobbig så jag nästan skakade sönder och skulle rinna ner som en geleklump mellan ränderna till en vattenbrunn.
Försvinna var det enda jag tänkte på, jag ville sluta andas just denna dagen "finns flera dagar jag har lust med detta" men den här dagen var extremt jobbig psykiskt och fysiskt!
Vi lämnade av barnen på dagis och åkte neråt, alla tänkbara tankar fumlade runt i huvudet. Jag och Kim pratade i bilen men jag kändes så himla långt bort, som att jag pratade men i en annan kropp. Jag var helt enkelt inte mig själv, antar att man måste vara någonting annat än bara Mia och Mamma för att orka med en sån här grej, så det var just vad jag var, någonting helt annat.
Så svårt att beskriva, men jag förstår inte hur man klarar av detta ? . Jag förundras hela tiden över hur stark man måste vara i psyket`?. Vad stark en människa är.
Väl nere på Näl, gick vi in genom dom dörrarna vi gick ut för när vi förlorat våran son och all chokk som den dagen vandrade i, Vi gick in i entren och såg mammor med bebisar och ärligtalat så gick jag och tänkte på "undrar vad som har hänt med dom, tänk vad många människor man går förbi som har vart med om så mycket fruktansvärt" Och dom vet ingenting av vad som har hänt oss, dom ser endast oss men inte den smärtan man går runt och bär på.
Vi gick till barnavdelningen där vi skulle mötas upp med Nils och sjukhusprästen, Ironiskt att mötas på barnavdelningen av alla ställen? . Hmm iallafall vi kom in på ett rum och började småprata lite med den finsk/svenska prästen som var ett väldigt stort stöd när vi kom ner till näl under den dagen Villem blev en ängel. Skrattade och log och grinade om vartannat när vi berättade om hur fin begravningen hade varit och hur tacksamma vi är över den vänlighet och omtanke vi fick när vi kom ner den 27/9 .
Nils kommer in i rummet "nils är en barnläkare" samt en till tjej som mötte upp oss när vi förlorat Villem men henne kommer jag inte ihåg namnet på. Diskuterar lite där och kallpratar om allt mellan himmel och jord, är mer eller mindre halvt med under hela konversationen när vi sitter och pratar, sedan säger Nils att han hade pratat med obduktionen nere på sahlgrenska, och dom hade inte hittat någonting på våran fina Villem utan han var en frisk och kry liten grabb men som hade valt att lämna oss i PSD (plötsligspädbarnsdöd) . Tårarna rinner samtidigt som jag försöker visa mig stark, Konstigt att jag försöker visa mig stark när jag är som svagast?, Jag frågar om dom hade kunnat peka ut en tidspunkt under föloppet om när, och Kim frågar om dom inte har en tidsgräns som alla utgår ifrån, men Nils berättade att tidspunkt och hur länge han hade varit borta innan vi fann honom inte kunde sägas, då man inte kollar sånt på barn om det inte vart en olycka som en drunkningolycka eller mord "då måste dom ha en tidspunkt" men inte i detta läget.
Nils berättar också att det fanns ett litet förkylningsvirus i Villems näsa men att detta var av en god sort som inte kunde göra en sån här stor skada, men annars var han en jätte frisk bebis. :(
Så våran fina ängel gick bort och vi kommer aldrig få veta varför.
Jag minns det som igår där du låg på mitt bröst
När du var ledsen eller arg och jag gav dig min tröst
Hur du log på ditt sätt så mitt hjärta slog volt
Inser efter en stund att det är en ängel jag fått hållt.
Mammas fina ängel, Jag önskar så att du vet hur värdefull du var. Hur ditt leende kunde göra min dag,
Att alla stunder med dig är jag så glad över att jag fick. Jag kan inte förstå att jag aldrig får hålla dig min son igen, att jag aldrig kommer få byta en blöja på dig, ge dig mat, trösta dig eller mysa :( Visa dig hur mycket jag verkligen verkligen verkligen älskar dig. Hur stolt jag var över att bli 4barns mamma och så mycket vi hann hitta på tillsammans. Jag kommer alltid vara en 4barnsmamma även om du inte finns så att jag kan röra dig så är du ändå här hos mig i mina tankar varje dag varje sekund <3
Vi älskar dig så <3 Lilleman.
Att alla stunder med dig är jag så glad över att jag fick. Jag kan inte förstå att jag aldrig får hålla dig min son igen, att jag aldrig kommer få byta en blöja på dig, ge dig mat, trösta dig eller mysa :( Visa dig hur mycket jag verkligen verkligen verkligen älskar dig. Hur stolt jag var över att bli 4barns mamma och så mycket vi hann hitta på tillsammans. Jag kommer alltid vara en 4barnsmamma även om du inte finns så att jag kan röra dig så är du ändå här hos mig i mina tankar varje dag varje sekund <3
Vi älskar dig så <3 Lilleman.
Kommentarer
Jen
Jag beklagar verkligen sorgen Mia. Tänker på dig nästan dagligen och önskar det fanns något jag kunde göra.
Jag kan inte tänka mig exakt vad du går igenom, men jag vet att det är fruktansvärt, orättvist, omöjligt och svart. För jag antar att det är så jag själv skulle känna om det hände mig.
Jag tror att för varje dag så känns det nog lite, lite lättare att leva tillsammans med sorgen och hoppas också att det är så för dig. Att din själ får lite mer ro för varje dag.
Kramar / Jenny (Sykes om du minns )
Anonym
du kommar alltid vara fyrbarns mamma får du ett barn till så är du fembarnsmor osv. känner med dig mia och du skriver så fint. Du kan alltid komma när du vill och det vet ni många kram
Trackback
