En tomhet innifrån och ut

 
Det finns inget jag någonsin kommer klaga på
alla trötta nätter tidiga mornar all trots att genomgå.

Förirrad och rädd har vi mist det finaste vi gjort
åtta veckor dom gick alldeles för fort.
 
Älskade barn, vi kommer alltid minnas hela dig
Och vackraste ängeln i himlen är du för mig.
-v-
 
 
 
Längtan biter mig i hjärtat alla 24 timmar på ett dygn, Jag kan inte få ro hur ska man kunna hitta ro?
Det finns ingen gud heller, dom små tankarna jag haft om att han kanske fanns har försvunnit för 1 månad sedan. Den där lilla tanken om att han kanske funnits nej den är bortblåst, Varför då ta ett barn ta flera barn som är fullt friska och som livet knappt börjat för. Eller varför ens ge canser till barn ge en sjukdom som gör att livet inte går vidare igen.

Gud är "även om han/hon" inte finns en sak som jag kan lägga skulden på. Vad fan ligger rättvisan någonstans när andra människor kan glida igenom livet på ett bananskal medans andra måste kämpa för varje jäkla sekund.

Jag är så jävla ledsen och tårarna ligger liksom och svider bakom ögonlocken hela tiden varja dag och jag kan skratta i soffan till någon rolig komentar och varje gång jag skrattar hör jag ekot inom mig själv "herregud kan jag skratta nu, är det tillåtet" Som en ångst som lägger sig i ett dåligt samvete över att jag faktiskt kan skratta trots att detta hänt.

Jag försöker vara glad hos andra för att liva upp dom som är nere, men inser hela tiden att det ska jag ju inte behöva, är dom ledsna så kan ju inte jag försöka liva upp stämningen när jag själv vill gråta och sparka på allt.
Vet inte vad som är rätt eller fel, hur gör man ? Hur ska man vara hur ska man bete sig ? .
Mot andra som möter våran sorg.

Nu när höstlöven faller eller virvlar så fint efter däcken på en rullande bil blir jag så glad, och jag vet faktiskt inte varför men den känns som att jag ska lee åt Villem då jag iaf kan tro att han har det roligt och kastar dom där löven runt sig så jag kan le lite. Alla färger när solen lyser sådär gult och rött och brunt.

I Bilen när jag åker ensam eller när det bara är sådär tyst hör jag min inre röst prata med mig själv, bilder som kommer upp när vi myser, pratar, skojjar, och leer åt varandra men jag kommer alltid få leva med att vi inte kommer närmare varandra än så.
 
Vi älskar varandra så himla mycket och vi är så tacksamma över att vi har varandra
Familjen Ö och O <3


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0