happ
är jag bara en människa med 2 armar och 2 ben, kan inte vara överallt även om jag önska. Om jag ska vara helt ärlig så har jag en sådan otrolig ångest över att sova själv, och jag har inte sovit ensam på snart 4 månader. jag tackar mina syskon och föräldrar som ställer upp så för oss, ni ska ha så mycket kärlek.! tänk er den där känslan av att varje kväll gå och lägga sig och oroa sig över att hitta sitt barn livlöst i sängen, den ångestkänslan har jag varje kväll natt morgon! och den försvinner inte, jag undrar om den någonsin gör det. och som rutin kollar jag alla 3 barnen 4-5 gånger under kvällen sedan sista kollen innan jag själv går och tar natten, kollar så att täcket åker upp och ner eller om dom låter i andningen. det kan jag säga till alla er som tror att.det blir bättre för oss, allt spelar in. det är inte bara sorgen saknaden förlusten över att förlora sitt barn det är allt runt om också, rädslan över att förlora ännu ett barn . att man ska gå igenom ännu en livlös kropp att hålla i. att försöka men inte få liv i sitt barn. Man tittar på sitt barn som inte reagerar :( jag är så jävla rädd att detta ska hända igen, och om detta skulle hända vill jag aldrig för en sekund vara ensam . många små saker har helt plötsligt blivit så stora . så nej jag är inte bra, jag mår inte bra på långa vägar fråga mig inte ens om ni bara vill ha ett (bra) tillbaka. hur hade ni själva mått om ni hade förlorat erat barn för snart 4 månader sedan? jag orkar inte svara *nej jag mår så jävla skit så jag lika gärna hade kunnat gräva ner mig själv* utan svarar automatiskt BRA . så lågt att ens fråga om jag mår bra när man innerst inne vet att jag mår skit! och ändå nöja sig med ett *jag mår bra* för att inte behöva gå in närmare på sorgen, slipper man ju trösta och försöka säga något intelligent . nej jag mår inte bra, thats it! jag älskar min fina familj och mina fina vänner mina föräldrar och syskon ♥ tack för att ni finns fina underbara människor ♥ 
Kommentarer
Trackback
