Jag antar att många ägnar oss en tanke varje dag, fick precis en komentar från en anonym att hon/han hade oss i tankarna dagligen och jag antar att, har man barn kommer man nära in på känslan hur det skulle kännas om det barnet sedan en dag inte finns där längre. Det var fint skrivet från dig "anonym" och vi kämpar på. Vissa dagar är upp och vissa dagar ner. 

Ska jag erkänna en sak, så grinar jag som en tok på jobbet varje eftermiddagspass. Haa, hur dumt men det är sant. Han jag jobbar hos är äldre och hör inte så bra, så oftast när vi sitter i soffan på kvällarna brukar tårarna få rulla. Det känns som att jag kan slappna av där, han sitter ju där trygt i sin stol och jag har aldrig haft chansen att bara sitta ner och känna mig helt tom. Sådär sitter jag på jobbet med tårar i vädret. På det sättet får jag ju en ny chans att släppa ut all sorg för att ha energin att tömma på den igen. 

Vet ni vad det värsta är, Att han försvinner mer och mer ifrån mig. Självklart ser jag honom när jag stänger mina ögonlock och självklart känner jag doften av honom om jag tvättat kläder i samma sköljmedel som hans kläder tvättades i. Men den där känslan av att minnas hur tung han var, den försvinner. Bleknar :,( . Och jag mår så illa av att veta att han försvinner så, det är för mig ett bevis på att han bara var här för att stanna en liten stund. 

En process en helt ny livsstil, Jag vet ärligtalat inte hur man ska slingra sig ur denna sorg. .Den finns där och jag får nog bara acceptera att den alltid kommer finnas där på ett eller annat sätt. Han fanns ju, jag kan ju inte direkt radera ut att han har funnits. På så sätt kan jag ju inte direkt radera all sorg heller. Jag hade bara önskat att det fanns en gnutta glädje också, men det gör det inte. Inte just nu!. Nu är allt bara sorg och elände, en dag kan jag minnas honom med glädje och hur glada vi var/är över honom. Men sorgen är tyngre och tar över. Den är för stor för att köras över. Jag får det just nu att låta som att han inte gav någon glädje, han gav oss all glädje i världen verkligen. Han fick oss att känna oss sammanbundna och som en hel familj. När han försvann från oss var det många bitar i våran familj som föll sönder. Så glädje gav han oss verkligen och lycka och kärlek. Men jag kan inte se det just nu utan sårbarheten över att han inte finns gör ont och det är bara det jag kan se. 



Viggo var på 4 års kontroll idag också, Han väger idag 15kg och är 95cm lång, hans motorik såg lysande ut och han kunde se bra :) . Tänka sig, 4 år sedan han kom och jag samt Kim fick känna på riktig kärlek för första gången <3. Helt otroligt vad fort det har gått. Älskade rompenisse <3

Nej nu ska jag lägga mig i sängen och bara va. . Jag älskar min fina familj <3, Och vi alla saknar dig så underbara älskade lilleman <3 

Godnatt